RB 71 vol2

kapitel 8. avdramatisering och principutveckling 899 kens promulgationslag, 1 kap. 1 § brottsbalken enligt 1994 års ändring och EKMR, ”som inom kort införlivas med nationell svensk rätt”.207 Intressant att notera är att alla dessa föreskrifter ansågs behöva anges och att EKMR tillämpades i förskott. Vad målet handlade om var huruvida en bolagsställföreträdare, som hade tagit ut pengar som av misstag hade satts in på bolagets konto, hade haft dessa pengar i sin besittning och därmed kunde dömas för olovligt förfogande. Högsta domstolen drog upp en gräns mellan analogi, som strider mot legalitetsprincipen, och tolkning av ett straffbud så att dess rätta mening utröns, vilket inte strider mot legalitetsprincipen. En tolkning som vunnit hävd i rättspraxis borde inte frångås utan tungt vägande skäl, och i liknande tidigare fall hade dömts för olovligt förfogande. Högsta domstolen fann att medlen varit i ställföreträdarens besittning, eftersom han hade haft rådighet över dem, och det saknades anledning att jämföra med andra rättsområdens besittningsbegrepp.208 Det stred då inte mot legalitetsprincipen att döma honom för olovligt förfogande. En fråga om myndighetsföreskrifts och regeringsbesluts förenlighet med lag uppkom i NJA1993 s. 260.209 Enligt rättegångsbalken har offentliga försvarare rätt till skälig ersättning, vilken bestämdes enligt en av Domstolsverket beslutad taxa utifrån en av regeringen beslutad timkostnadsnorm. En advokat ansåg att timkostnadsnormen måste vara högre än den regeringen beslutat för att kravet på skälig ersättning skulle vara uppfyllt. I ett fall där taxan och timkostnadsnormen inte var tillämplig hade Högsta domstolen funnit att en högre timtaxa än den regeringen hade beslutat var skälig,210 och Regeringen och Domstolsverket hade sedan anpassat taxorna efter detta. I det nu aktuella fallet var emellertid taxan och timkostnadsnormen omedelbart tillämpliga. ”Grunderna för” bestämmelsen syftade uppenbarligen på att det inte var 207 NJA1994 s. 480 på s. 482. 208 Jfr NJA2011 s. 524. 209 Jfr också NJA1993 s. 360I-III ochNJA1993 s. 597 till frågan om hur en lägre (myndighets)föreskrift måste kunna kopplas samman med en högre föreskrift som verkligen ger det erforderliga bemyndigandet. 210 NJA1993 s. 114. 211 NJA1993 s. 260 på s. 262. ”För att taxan skall kunna åsidosättas till den del den bygger på sådant beslut av regeringen måste därför, i enlighet med grunderna för 11 kap 14 § regeringsformen, krävas att den är behäftad med något sådant uppenbart fel som avses i den nämnda grundlagsbestämmelsen.”211

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=