konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 898 verksamhet i vissa kommuner. I en anknytande förordning hade införts en begränsning som i vissa sammanhang krävde att olika delar av ett företags verksamhet kunde åtskiljas från varandra. Regeringsrätten konstaterade att denna typ av avgifter var skatt i regeringsformens mening, att föreskrifter skulle meddelas i lag och att regeringen fick meddela verkställighetsföreskrifter. De sistnämnda fick inte tillföra regleringen något nytt åläggande för enskilda, och om så ändå skedde – och felet var uppenbart – skulle regeringens verkställighetsföreskrift inte tillämpas. Den aktuella föreskriften hade visserligen stöd i lagförarbetena, men själva lagtexten innehöll inte någon inskränkning av detta slag. Regeringsrätten fann det då uppenbart att begränsningen i förordningen gick utöver vad som kunde inrymmas i lagen. Då fick förordningen inte tillämpas, utan bedömningen skulle ske enbart utifrån lagregeln. Som ytterligare fall kan nämnas RÅ2000 ref. 19, där Regeringsrätten inte fann att skatteutjämning mellan kommuner stod i uppenbar strid med bestämmelsen i 1 kap. 7 § andra stycket regeringsformen att kommunerna får ta ut skatt för skötseln av sina uppgifter, samt RÅ1989 ref. 116 och 1992 ref. 10, där Regeringsrätten prövade frågor om olika typer av skatt stred mot retroaktivitetsförbudet. I NJA1993 s. 234 var det fråga om gränsen mellan materiella föreskrifter och tillämpningsföreskrifter. Målet handlade om ansvar för en yrkesförare för att inte på föreskrivet sätt ha antecknat arbets- och vilotider. Han hade gjort sina anteckningar i samband med en poliskontroll, men enligt en myndighets tillämpningsföreskrifter skulle han ha gjort en viss anteckning innan han hade påbörjat färden efter rast. Hovrätten fann att det kravet inte återfanns i den straffsanktionerade huvudföreskriften och då inte kunde föranleda straff. Högsta domstolen instämde i att kravet inte i och för sig var straffsanktionerat, eftersom straffbestämmelsen inte hänvisade till tillämpningsföreskrifterna. En skyldighet att inom inte alltför lång tid göra anteckningar kunde visserligen tolkas in i de straffbelagda bestämmelserna, men inte vid ett så kort dröjsmål som i fallet. Även om Högsta domstolens domskäl är något kasuistiska, framgår det att verkställighetsföreskrifter inte blev straffsanktionerade utan uttrycklig hänvisning, vilket kan förklaras med legalitetsprincipen enligt 2 kap. 10 § regeringsformen.205 Legalitetsprincipen var också aktuell i NJA1994 s. 480; den angavs där tillhöra ”grunderna för den svenska straffrättskipningen”.206 Den återfördes sålunda av Högsta domstolen på 2 kap. 10 § regeringsformen, 5 § brottsbal205 Se ovan kap. 7 avsnitt 4. 206 NJA1994 s. 480 på s. 482.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=