kapitel 8. avdramatisering och principutveckling 897 I RÅ1993 ref. 10 fann Regeringsrätten att en föreskrift i en förordning stred mot lag. Fallet handlade om ett bensinbolag som hade brustit i sin skyldighet att beredskapslagra bensin, och sådan underlåtenhet sanktionerades genom en straffavgift. Enligt lag skulle denna avgift beräknas på visst sätt, och regeringen skulle utföra denna beräkning och i förordning fastställa beloppet per månad och kubikmeter. Bensinbolaget anförde att den fastställda avgiften hade kommit att bli dubbelt så hög som den borde, eftersom regeringen inte hade räknat om avgiften. Regeringsrätten konstaterade att förarbetena dels ganska exakt angav hur avgiften skulle beräknas, dels förutsatte att regeringen skulle räkna om den varje år. Så hade inte skett åren 1985-89. Regeringsrätten fortsatte: Regeringsrätten bestämde avgiften på grundval av det beräkningssätt som angavs i lagen och dess förarbeten. Dubbla föreskrifter – en där beräkningsgrunder anges och en där beräkningens resultat skall anges – kan leda till att en domstol antingen håller sig till den utförda beräkningen203 eller till det avsedda beräkningssättet. Här var skillnaden så stor – den fastställda avgiften var dubbelt så stor som den borde vara – och regeringen hade varit så försumlig genom att inte räkna om den så ofta som avsett, att felet kunde anses uppenbart.204 I RÅ1996 ref. 5 uppkom en fråga om nedsättning av sociala avgifter som företag skulle betala. Dessa avgifter hade i lag satts ned för vissa typer av 202 RÅ1993 ref. 10 på s. 61. 203 Jfr till en annan fråga av liknande karaktär NJA2005 s. 324 och 2005 s. 335; härtill Martin Sunnqvist, ”Trafikförsäkringsavgift, skälighet och domstolsprövning” i JT2005-06 s. 417-423. 204 Se härtill Rune Lavin, ”Regeringsrätten och normkontrollen” i Fskr. till Hans-Heinrich Vogel, Lund 2008, s. 201-215, ssk. s. 206-208, men även beträffande andra fall där en föreskrift möjligen inte haft tillräckligt stöd i ett bemyndigande. • Föreskriftshierarkin och legaliteten ”Avvikelsen mellan den – på grundval av vid den aktuella tiden gällande priser och diskonto – framräknade kapitalkostnaden jämte procentuellt tillägg och det belopp som anges i förordningen är så väsentlig att lagringsavgiften inte håller sig inom ramen för en möjlig tolkning av det beräkningssätt som föreskrivs i 28 § lagen om beredskapslagring av olja och kol. Vid sådant förhållande får det anses vara uppenbart att innehållet i 19 § förordningen (1984:1050) i paragrafens lydelse före den 1 oktober 1989 såvitt avser lagringsavgiften för motorbensin under 1988 strider mot 28 § lagen om beredskapslagring av olja och kol. Angivna föreskrift får därför enligt 11 kap. 14 § regeringsformen inte tillämpas i målet.”202
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=