konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 896 hur det fortsatta inkomstbortfallet skulle beräknas. Departementschefen hade i förarbetena med tingsrättens ordval ”helt allmänt antagit”198 att inkomstbortfallet efter ca tio år skulle kompenseras automatiskt genom att annat fiske kunde utarrenderas. Högsta domstolen slog fast att en sådan begränsning som inte fanns i lag, utan bara i förarbeten, redan av den anledningen inte kunde gälla. Den verkliga inkomstförlusten med avdrag för möjligheter till kompensation fick då prövas i varje enskilt fall. Högsta domstolen prövade därefter om det fria handredskapsfisket och ersättningsreglerna var förenliga med grundlagen. I förarbetena hade departementschefen närmast lutat åt att reformen – såsom en utvidgning av allemansrätten – inte skulle jämställas med expropriation, men för säkerhets skull hade ersättningsbestämmelser införts. Lagrådet hade ansett att det närmast var fråga omen rådighetsinskränkning men att det fanns en gråzon mellan expropriation och rådighetsinskränkning där det var säkrast att ha ersättningsregler, och lagrådet ville att ersättningsrätten skulle utvidgas på visst sätt. – Den norska diskussionen känns igen.199 Högsta domstolen fann att det inte var fråga om expropriation enligt 2 kap. 18 § regeringsformen. Den bestämmelsen omfattade emellertid även ”annat sådant förfogande”, och frågan var om fiskereformen föll under det begreppet. Den frågan kunde avgöras genom tillämpning av uppenbarhetsrekvisitet i 11 kap. 14 §regeringsformen: endast om det var uppenbart att fiskereformen var ett ”annat sådant förfogande” behövde ersättningsreglerna jämföras med 2 kap. 18 §regeringsformen. Högsta domstolen passade på att precisera vad som menades med ”uppenbart”, nämligen ”klart och otvetydigt”.200 Formuleringen påminner om ”aabenbart eller utvilsomt” i Rt. 1918 I s. 401.201 Domstolen hänförde sig sedan till 1978/79 års utskottsuttalande. Både inskränkningen i ensamrätten till fiske och ersättningsreglerna ansågs då ligga vid sidan av 2 kap. 18 § regeringsformen, och någon grundlagsstridighet var det inte fråga om. Detta behöver – trots den restriktiva inställningen till lagprövningen – inte betyda att Högsta domstolen uppvisade en överdriven restriktivitet. Jämför man med norsk rätt är denna typ av frågor, där ägarens ensamrätt ställs mot allmänhetens intressen, just sådan där lagstiftaren har ett ganska stort regleringsutrymme utan att det blir fråga om expropriation och där normprövningsmarginalen är ganska bred. 198 NJA1992 s. 337 på s. 344. 199 Se kap. 7 avsnitt 1. 200 NJA1992 s. 337 på s. 350. 201 Rt. 1918 I s. 401 på s. 424.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=