kapitel 8. avdramatisering och principutveckling 889 ket skulle kunna uppfattas som ett tecken på återhållsamhet och minska domstolarnas legitimitet genom att oavhängigheten blev ifrågasatt. Genom att förklara sig beredd att både granska suveränitetsavståelsen och att EU:s rättsakter föll inom behörigheten undvek emellertid Højesteret den fallgropen. Man kan här associera till Marshalls sätt att resonera i Marbury v. Madison, att på en gång vara återhållsam och flytta fram positionerna. Man kan också observera att Højesteret krävde att det med den ”fornødne sikkerhed” kunde slås fast att EUhade agerat utanför sin behörighet. Formuleringen går tillbaka på UfR1921 s. 644 (fæsteavlösning), där det inte ”med den Sikkerhed, sommaatte kræves” kunde slås fast att en lag var grundlagsstridig.163 Härmed är nu inte sagt att den normprövningsmarginalen även fortfarande gäller lagar, för rimligen skall det krävas mera för att Højesteret skall åsidosätta en EU-rättsakt som går utanför överlämnad behörighet än en grundlagsstridig dansk lag? Genom beslutet att tillåta domstolsprövning och domen i själva saken uppvisade Højesteret en självförståelse liknande Bundesverfassungsgerichts. Detta är nyskapande.164 Senast har nu Højesteret i UfR2013 s. 1451 prövat frågan om Lissabonfördraget i sak. Frågan var om Danmarks tillträdelse till Lissabon-fördraget innebar att ytterligare befogenheter fördes över till EU:s organ. Højesteret fann att EU inte hade ändrat identitet genom fördraget; organisationen var densamma även om beslutsförfarandena hade ändrats. Højesteret accepterade de andra båda statsmakternas bedömning att några nya befogenheter inte fördes över. Det nyss citerade uttalandet från Maastricht-domen återupprepades, och Højesteret vidhöll uttryckligen att det fortfarande gällde även omEU-rätten i övrigt har företräde framför nationell rätt. En fråga om bland annat utvidgningen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken eller EU:s anslutning till EKMRkunde leda till rättsakter som berörde enskilda danska medborgare, ansåg Højesteret inte kunna prövas abstrakt. Huruvida sådana eventuella rättsakter låg inom den överlåtna behörigheten fick prövas i ett konkret fall. I UfR1997 s. 1157 var ännu inte Højesteret beredd att bredda sina konstitu162 McCloskey 2010 s. 25. 163 Jfr Spiermann 1998 s. 333-334. 164 Jfr dock J. P. Christensen 2003 s. 21. Maktdelning och lagstiftarinblandning i dömandet • Överhetsmyndighetens gränser
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=