konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 888 den danska grundlagen begränsade statens makt, att staten inte hade fått mer behörighet än som angavs i grundlagen. Detta är ett tecken på en attitydförändring i domstolarnas granskande roll. I själva sakfrågan menade Højesteret att ”i nærmere bestemt omfang” innebar att de överlåtna befogenheterna måste beskrivas till sakområde och karaktär och hindrade att den internationella organisationen själv fick bestämma omfånget av sina befogenheter. Däremot kunde stadgandet inte anses innebära att överlåtelsen måste vara begränsad i den meningen att den måste vara mindre omfattande. I de flesta avseenden var suveränitetsöverlåtelsen tillräckligt avgränsad; det egentliga problemet var art. 235 om att EU kunde agera för att tillgodose ett av unionens mål även det saknades uttryckligt bemyndigande. Højesteret vägde in att dessa mål var definierade, att besluten skulle fattas med enhällighet och att frågan om beslutet låg inom EU:s kompetens kunde överprövas av EU-domstolen. Højesteret tog emellertid också upp frågan om hur man från dansk sida skulle kunna säkerställa att EU inte utvecklades bortom de tilldelade befogenheterna. Højesteret återknöt till det nyss citerade uttalandet på detta sätt: Tanken att staten, och därmed indirekt också EU, inte hade större behörighet än som hade givits genom grundlagen hade alltså betydande konsekvenser. Den nyss antagna attitydförändringen bekräftas av att Højesteret inte bara tog upp målet till prövning utan nu också uttryckligen tog på sig rollen att vaka över att EUinte agerade utanför suveränitetsöverlämnandet. Efter domen finns en hänvisning till bland annat Bundesverfassungsgerichts dom ’SolangeII’. En prövning i sak i ett mål som detta skulle kunna resultera i ett försök från domstolens sida att legitimera suveränitetsavståelsen, vil161 UfR1998 s. 800 på s. 871. ”Højesteret finder imidlertid, at det følger af bestemthedskravet i grundlovens § 20, stk. 1, sammenholdt med danske domstoles adgang til at prøve loves grundlovsmæssighed, at domstolene ikke kan fratages adgangen til at prøve spørgsmål om, hvorvidt en EF-retsakt overskrider grænserne for den ved tiltrædelsesloven foretagne suverænitetsafgivelse. Danske domstole må derfor anse en EF-retsakt for uanvendelig i Danmark, hvis der skulle opstå den ekstraordinære situation, at det med den fornødne sikkerhed kan fastslås, at en EF-retsakt, der er opretholdt af EF-domstolen, bygger på en anvendelse af Traktaten, der ligger uden for suverænitetsafgivelsen ifølge tiltrædelsesloven. Tilsvarende gælder med hensyn til fællesskabsretlige regler og retsprincipper, som beror på EF-domstolens praksis.”161
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=