kapitel 7. uppvaknande och yrvakenhet 693 lagens räckvidd, men här blev samhällsutvecklingen till själva utgångspunkten, till den referensram mot vilken lagstiftningen bedömdes. En diskussion om inte grundlagens uppgift var att någon gång sätta en gräns för samhällsutveckling åt något håll framstår som påkallad. Även från en grundlag med en sådan uppgift kan förstås undantag för nöd tänkas. Sådant hade förekommit tidigare, särskilt i krigstider. Men när Mellbye talade om att en begränsning i byggandet var ”tvingende nødvendig” framstår det somöverord; det är knappast i någon rimlig mening ’tvingande nödvändigt’ att inskränka äganderätten i syfte att tillgodose friluftslivets intressen på samma sätt som det kan vara ’tvingande nödvändigt’ att exempelvis förstöra egendom för att stoppa fiendens framfart.17 Om ’samhällsutvecklingen’ är den väsentliga bedömningsgrunden och låga krav ställs för att reglering skall vara ’tvingande nödvändig’, blir slutsatsen att normprövningsmarginalen var synnerligen vid. Mellbye accepterade att staten ”regulerer og påvirker produksjon, omsetning og andre forhold, bland annet med sikte på bevaring og fordeling av naturgitte og samfunnsskapte goder”, något som låter som en acceptans för ganska långtgående planekonomi. Enligt Eivind Smith kan domen uppfattas som ett utslag av ”den tilbakeholdne linje i konstitusjonelle spørsmål som Høyesterett må sies å ha fulgt i det meste av etterkrigstiden”,18 men domskälen var omfattande till följd av en samtida debatt om gränserna för grundlagens äganderättsskydd. Även om Eivind Smith diskuterade vad fallet kunde antas tyda på ansåg han också att det visserligen hade klara konstitutionella aspekter men ändå egentligen föll utanför hans undersökning, eftersom det inte handlade om prövning av en lagbestämmelses förhållande till grundlagen. Den typen av fall måste dock, enligt Smith, beaktas om man vill få en bild av grundlagens samlade betydelse i rättspraxis.19 Carsten Smith använde fallet som ett exempel på att Høyesterett inte hade begränsat sig till att säga något om det enskilda fallet utan hade dragit upp allmänna riktlinjer för grundlagstolkningen. Sammantaget var dock hans bild av Høyesterett att domstolen inte uttalade sig generellt utan satte judicial caution före judicial legislation; domstolen visade ”en preferanse for den forsiktige linje”.20 Rt. 1970 s. 67 var alltså en frimodig dom på det sättet att 17 Jfr t.ex. Rt. 1946 s. 880, där det slogs fast att kostnaden för reparation av en bro som vid ockupationen kapats för att stoppa tyskarnas framfart inte var ersättningsgill enligt 105 §. 18 E. Smith 1993 s. 249, se även E. Smith 1990 s. 95. 19 E. Smith 1993 s. 196. 20 Carsten Smith, ”Domstolene og rettsutviklingen” i LoR1975 s. 292-319 på s. 296.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=