konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 880 Det förstnämnda klargör att ersättningsbestämmelsen vid expropriation kunde omfatta även andra typer av inskränkningar i äganderätt. De är därför steg på vägen mot att domare skyddade enskildas rättigheter. Skatter kunde enligt 43 § grundlagen bara beslutas genom lag, medan avgifter – ’gebyrer’ – kunde beslutas på annat sätt men bara fick täcka omkostnaderna. I UfR1993 s. 757 hade några medborgare yrkat att Justitieministeriet skulle förpliktas erkänna att staten hade tagit ut avgifter för pass och bilnummerskyltar som var högre än vad det fanns ’hjemmel’ för; enligt dem kunde avgiften beräknas på kostnaden för utfärdande av pass och skylt men inte på kostnaden för gräns- och trafikkontroll. Nio av elva domare i Højesteret accepterade avgifterna. De menade att avgifter för offentliga tillstånd och utfärdande av handlingar inte krävde direkt lagstöd på så sätt att avgifterna eller deras beräkningsgrund angavs i lag. Inte heller var avgifternas storlek begränsad till att täcka de mera direkta omkostnaderna för själva ärendehanteringen. Även kostnader inom det aktuella förvaltningsområdet vilka hade en anknytning till den ärendehantering som avgiften togs ut för, såsom för kontroller, var acceptabla. Lagstiftaren hade möjlighet att kontrollera hur bemyndigandena att ta ut avgifter förvaltades. Det sista argumentet påminner om de norska resonemangen i Rt. 1952 s. 1089 (valolja) om att domstolarna inte skulle kontrollera effekterna av en delegation som lagstiftaren själv kunde kontrollera. Detta var ju något som hörde till kategorin med minst sträng domstolskontroll. Två domare drog en gräns gentemot kostnader för kontroller såsom passoch trafikkontroll. Sådana kostnader för allmänna samhällsuppgifter kunde inte anses ha ett så nära samband med ärendehanteringen att de kunde täckas genom avgifter. I de delarna var avgifterna skatt och kunde bara tas ut genom lag, men så hade inte skett. På grund av den rättsliga osäkerhet som hade rått och då Folketinget sedermera hade accepterat avgiftsnivåerna ville minoriteten ändå inte ge kärandena rätt till återbetalning. Avgörandet visar att påstått grundlagsstridigt uttagna avgifter kunde angripas genom ett slags fastställelsetalan, nämligen genom yrkande om att staten förpliktades erkänna, ”tilpligtes at anerkende”,134 att avgifterna uttagits utan lagstöd. Även rätten till återbetalning kunde, utan att beloppen ännu angivits, fastställas i och för sig. Minoritetens åsidosättande är intres134 UfR1993 s. 757 på s. 758. • Gebyrers legalitet
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=