konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 874 Det för närvarande sista steget i denna rättsutveckling är Rt. 2010 s. 535. Målet gällde huruvida en ny möjlighet för tomträttshavare att lösa in fastigheter från vissa stiftelser, som skyddas av 106 § grundlagen, var förenlig med bestämmelsen. Den lyder: ”Saavel Kjøbesummer som Indtægter af det Geistligheden beneficerede Gods skal blot anvendes til Geistlighedens Bedste og Oplysningens Fremme.” Kirkelig arbeidsgiver- og interesseorganisasjon – som ansågs vara en naturlig representant för de berörda kyrkliga intressena – väckte talan mot staten med yrkande omatt tingsrätten skulle förklara den kungliga resolution ogiltig, genom vilken stiftelsen hade ålags att ge tomträtthavarna bättre villkor än som följde av avtal och lag. Även om 106 § uttryckligen bara reglerade hur intäkter fick användas, menade förstevoterande, domaren Støle, att minskning av dessa intäkter indirekt innebar att de medel som skulle ha utgjort intäker nu kom andra till gagn. Detta stämde inte med syftet med bestämmelsen, att stiftelsens värden skulle säkras och bevaras för de angivna ändamålen. Frågan var emellertid om samhällsutvecklingen gav anledning att tolka bestämmelsen på annat sätt. Visserligen hade en ökande del av de utgifter som skulle täckas av stiftelsens medel finansierats genom statsbudgeten, men det innebar inte att grundlagsskyddet för stiftelsens medel hade försvagats och inte heller att det fanns anledning att ta ifrån stiftelsen rättigheter enligt gällande avtal. Lagprövningens tredelning följde av fast praxis, särskilt Rt. 1976 s. 1 och 2007 s. 1281. Det var i fallet inte fråga om förhållandet mellan olika statsmakter inbördes utan omekonomiska rättigheter. Även om det var fråga om en kunglig resolution hade dess grundlagsenlighet bedömts av Stortinget, som hade kommit fram till att den var grundlagsenlig. I sådana fall borde domstolarna vid tvekan följa lagstiftarens uppfattning, men förstevoterande menade trots detta att resolutionen ”klart fører til resultater som er i strid med Grunnloven § 106.”117 Och som en direkt fortsättning: ”Det foreligger ikke slik kvalifisert tvil om grunnlovforståelsen at Stortingets syn kan være avgjørende. Skal prøvingsretten ha noen realitet, må domstolene i et slikt tilfelle benytte den.”118 Det som bör noteras är förstevoterande krävde kvalificerat tvivel för att Stortingets uppfattning skulle vara avgörande; vid lägre grader av tvivel gällde domstolarnas tolkning. Detta innebar att normprövningsmarginalen var mycket smal. Medan sammanlagt åtta domare instämde med Støle var tre, anförda av domaren Øie, av annan uppfattning. De menade att stiftelsens medel rent 117 Rt. 2010 s. 535 p. 148. 118 Rt. 2010 s. 535 p. 148.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=