konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 692 räckvidd, eftersom domen klargjorde att myndigheterna hade möjlighet att planera markanvändningen utan att behöva betala ersättning för detta. Han knöt domen till Knophs standardteori som teoretisk grund för att ”hensynet til de samfunnsmessige realiteter må tillegges avgjørende vekt ved grunnlovsfortolkningen”.14 Johs. Andenæs kommenterade Fleischers uttalanden och förklarade sig vara enig med pleniavgörandet. Han menade att det hade varit en annan sak om rådighetsinskränkningen hade varit en maskerad expropriation, men det var det inte fråga om. Han jämförde med en tänkt situation att staten belade alla fastigheter runt en flygplats med byggnadsförbud.15 Jämför man strandlagens generella förbud att uppföra byggnader inom 100 meter från stranden med 105 § grundlagen, som skyddade äganderätten på så sätt att det fanns rätt till ersättning om man tvingades avstå från den till offentligt bruk, är kanske inte utgången i målet överraskande. 105 § hade emellertid under årens lopp getts olika tolkningar. Lagen om friluftslivet, som innefattade bestämmelser om strandskydd, hade ansetts vara en expropriationslag och hade givit rätt till ersättning. I de fallen hade 105 § grundlagen haft sista ordet i ersättningsfrågan. Tydligen var det enligt det rättsläget Haugen hade fått årlig ersättning. Vad som då är ägnat att förvåna är att gränsen mellan otillåtna egendomsingrepp och tillåtna rådighetsinskränkningar gick mellan två så lika förfaranden. Visserligen kan inte strandlagen sägas ha innefattat maskerad expropriation. Men det är, som också lagmannsretten uppenbarligen ansåg, något märkligt i att staten genom ett generellt förbud i realiteten kan slippa betala de ersättningar som tidigare individuella förbud krävde. Jag har inte helt lätt att finna Mellbyes distinktion mellan de båda typerna av ingrepp övertygande. Även om det fanns skillnader i lagarnas syfte och det individuella respektive generella regleringssättet, fanns det en stor likhet: Den enskilde markägaren fick inte bestämma över sin mark.16 Märkligt är också Høyesteretts sätt att disponera sitt resonemang. Man kunde förvänta sig att Høyesterett skulle ta sin utgångspunkt i en tolkning av 105 § grundlagen och anknytande praxis. Men det gjorde inte domstolen. I stället inledde Mellbye med att diskutera samhällsutvecklingens krav. Med grundlagen som utgångspunkt hade detta kunnat sätta gränsen för grund14 Fleischer 1970 s. 223. 15 Johs. Andenæs, ”Strandlovdommen og den juridiske teori. Noen bemerkninger til professor Fleischers kommentar” i LoR1970 s. 434-435. 16 Apropå att inte få ersättning för sådant man inte påbörjat, se UfR1949 s. 1058 (rätt till ersättning för grus?).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=