konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 870 Skyddet för välfärdsrättigheter kunde inte jämställas med skyddet för personlig frihet och säkerhet. För att 97 § grundlagen skulle hindra förändring av en etablerad position skulle inte krävas att det var fråga om ett ”overgrep”95 utan att det var fråga om kvalificerade och uppenbara fall av ”’klart urimelig eller urettferdig’ tilbakevirkning”.96 Underinstansen hade gjort en intresseavvägning och funnit att det var fråga om otillåten retroaktivitet om inte statens intressen vägde över den enskildes; det skulle krävas att statens intressen av en ändring uppenbart skulle väga över den enskildes motsatta intressen för att lagen skulle gälla. En sådan norm skulle enligt Schei vara ”av utpreget politisk karakter og lite egnet som rettslig norm”.97 Den norm Schei själv lade till grund för bedömningen innebar, föga förvånande, att lagändringen skulle anses grundlagsenlig. Även om den enskildes förväntningar inte infriades helt, var inte ändringen klart orimlig eller orättfärdig. Det fanns alltså en marginal för lagstiftaren att göra sina bedömningar. Det är ändå tydligt att förstevoterande utgick från ett medborgarperspektiv och ställde staten på samma nivå som medborgaren. Hade staten börjat åta sig förpliktelser mot medborgarna, krävdes det starka skäl för att den skulle bli fri från dessa. Sedan måste staten ges en frihet att göra nya bedömningar, och det intressanta är att Schei inte hemföll åt något förenklat uppenbarhets- eller klarhetsreonemang. Han diskuterade tvärtom vilka intressen som, på olika rättsområden, ställdes mot varandra i 97 § grundlagen, och han definierade lagstiftarens utrymme i klara rättsliga begrepp. Intressant i sammanhanget är också att en lagbestämmelse faktiskt åsidosattes. Enligt en bestämmelse i folketrygdeloven kunde rättigheter enligt lagen ändras, inskränkas eller upphävas genom senare lag. Även om det saknade betydelse för den bedömning som Schei redan gjort, uttalade han: Bestämmelsen kunde bara ha betydelse som en varning till den enskilde för att lagstiftaren – förvisso inom vissa gränser – fick ändra förmånerna. Man kan här påminna om diskussionen mellan bland andra Alf Ross och Poul Andersen om möjligheten att genom lag inskränka lagprövningen.99 95 Rt. 1996 s. 1415 på s. 1428-1430 passim. 96 Rt. 1996 s. 1415 på s. 1430. 97 Rt. 1996 s. 1415 på s. 1431. 98 Rt. 1996 s. 1415 på s. 1433. ”Jeg kan ikke se at folketrygdloven § 18-11 kan medføre at folketrygdens pensjonsrettigheter er uten vern etter Grunnloven § 97. Det ville være å gi aksept for at lovgiver på et stort og viktig rettsområde gjennom ordinær lov kan ekskludere anvendelse av Grunnlovens bestemmelser.”98
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=