konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 868 prövningsmarginaler som Høyesterett definierade i Rt. 1976 s. 1 levde sina egna liv oberoende av varandra. Att Høyesterett minskade normprövningsmarginalen för processuella garantier hindrade inte att domstolen ökade normprövningsmarginalen för ekonomiska rättigheter, allt i ljuset av vilka motstående rättigheter som fanns. I den livliga debatten efter dessa domar87 fördes anmärkningsvärt nog inga resonemang om varför normprövningsmarginalerna samtidigt ökade och minskade beroende på vilken fri- och rättighet som var aktuell. År 1990 ändrades regelverket om pensioner på så sätt att ett pensionstillägg till dem som försörjt sin make togs bort, men de som redan hade börjat få ett sådant tillägg skulle fortsätta få det men med ett fryst belopp, som dock avräknades mot ökningar av grundpensionen. Frågan var om detta stred mot retroaktivitetsförbudet i 97 § grundlagen. Staten menade att den bestämmelsen inte var tillämplig på ensidigt gynnande lagstiftning; det var här inte fråga om intjänad pensionsrätt utan om förmåner inom välfärdssystemen, ’folketrygden’, och staten kunde fritt prioritera om i resursanvändningen. Staten, som liksommotparten gjorde jämförelser med domstolarnas konstitutionella praxis i andra länder, var tydlig: Förstevoterande, domaren Schei, var i det avgörande som kom ut av detta, Rt. 1996 s. 1415, lika tydlig: Schei konstaterade i förhållande till 97 § grundlagen att det inte var fråga om att nya bördor knöts till tidigare handlingar utan om att etablerade positioner eller rättigheter försvagades. Schei höll med staten om att välfärdssys87 Se utöver nyss citerade Stordrange, Skoghøy och Odberg också Carl August Fleischer, ”Regulering og ekspropriation” i LoR1995 s. 215-234. 88 Rt. 1996 s. 1415 på s. 1419. 89 Rt. 1996 s. 1415 på s. 1424. • Ett skydd för välfärdsrättigheter? ”Et grunnlovsvern for trygderettigheter vil nødvendiggjøre vurderinger fra domstolenes side som i sin kjerne vil være politiske. Til syvende og sist vil domstolenes svar på spørsmålet om grunnlovsstrid måtte bero på dommernes subjektive – og politiske – oppfatning. Domstolene vil i tilfelle – i strid med vår forfatningsrettstradisjon – opphøye seg til et slags ’overhus’.”88 ”Innledningsvis finner jeg grunn til å understreke at domstolenes myndighet til å prøve lovers grunnlovsmessighet må ses som et allment forfatningsrettslig prinsipp. Det er ikke begrenset til bestemte rettsområder. Også trygdelovgivningen omfattes således.”89
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=