kapitel 8. avdramatisering och principutveckling 865 var blitt vurdert”74 i förhållande till dessa rättigheter, men när så inte hade skett och Stortinget inte hade haft underlag att bedöma frågan, kunde domstolen inte ta som utgångspunkt att avsikten hade varit att avveckla rättigheterna. Rättighetshavarna fick då ersättning för skadan och återinsattes i sina rättigheter. Fallet är ett tydligt exempel på att 97 § grundlagen hade dubbla roller. Först ställdes frågan om det hade varit avsikten att låta bestämmelsen gälla retroaktivt. Om så inte var fallet, tolkades lagen så att den stämde med tidsspärren enligt 97 §grundlagen. Man kan också se det som att lagen och 97 § grundlagen var två parallella bestämmelser som – även om 97 § inte hade varit överordnad – kunde fås att stämma överens. Om å andra sidan avsikten hade varit att bestämmelsen skulle tillämpas retroaktivt, skulle 97 § träda in som spärr i kraft av sin överordnade karaktär.75 I ett annat fall, Rt. 1992 s. 182, klargjorde Høyesterett att när det i förvaltningslagen fanns en bestämmelse om att lägre föreskrifter som inte kungjorts bara fick tillämpas under vissa förutsättningar, saknades det skäl för återhållsamhet i prövningen: Prövningen av lagars grundlagsenlighet väckte frågor om förhållandet mellan lagstiftare och domare som inte gjorde sig gällande när det var fråga om förhållandet mellan lag och kommunala föreskrifter. Att utgångspunkten var dels att lagstiftaren inte hade avsett att lagar skulle strida mot 97 § grundlagen, dels att åsidosättande av lägre föreskrifter än lag inte krävde särskild återhållsamhet, bekräftades av majoriteten i Rt. 1992 s. 1511. Majoriteten preciserade också 97 §grundlagen så att den innehöll en princip om likabehandling och förutsebarhet, vilken kunde användas vid bedömningen av om retroaktivitetsförbudet hade överträtts.76 Eivind Smith har uppfattat den sistnämnda domen som ett exempel på att Høyesterett har varit angelägen om att diskutera konstitutionella frågor även ommålet hade kunnat avgöras på samma sätt fast med mindre utvecklade konstitutionella resonemang.77 Den slutsatsen torde kunna dras, att Høyesterett – om än inte uttryckligen – konstruerat en kategori av särskilt sträng domstolskontroll, där rätten till domstolsprövning och skyddet mot lagstiftarens reella inblandning i dömandet bevakas hårt. Här ställs inte två fri- och rättigheter mot varandra, för varken den part i målet som skulle ha en fördel av den nya regleringen eller staten kan uppfattas som havande en 74 Rt. 1991 s. 1439 på s. 1447. 75 Jfr E. Smith 1993 s. 263-265. 76 Se härtill E. Smith 1993 s. 273-274. 77 E. Smith 1993 s. 273-274.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=