konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 864 avseenden öppet åsidosattes. Han har noterat att presumtionen att Stortinget inte ville bryta mot grundlagen kan fungera som ett tveeggat svärd; inte bara som en presumtion om att lagen skall tillämpas utan som en förevändning för att bortse från uttalanden som pekar i en annan riktning.70 Det är något oklart om Høyesterett verkligen tillämpade sin ordning enligt Rt. 1976 s. 1. Jämförman domar kunde politiska fri- och rättigheter anses ha fått ett sämre skydd än ekonomiska rättigheter71 – till exempel måste ju yttrandefriheten avvägas mot andra fri- och rättigheter medan skyddet mot retroaktiv (ekonomisk) lagstiftning mera är av antingen-eller-karaktär. Det måste också noteras att lagstiftning av den typ det var fråga omhär griper in inte bara i enskildas rättsförhållanden utan också i dömandet i enskilda tvister. Det är en sak att lagstiftaren kan påverka dömandet till statens egen nackdel, exempelvis genom att avkriminialisera begångna brott, men det är en annan sak att påverka utgången i tvister som parterna har fört till domstol. Tankegången i domen kan på detta sätt föras tillbaka till tidiga amerikanska avgöranden, där skyddet för välförvärvade rättigheter konstruerades som att domstolarna ingrep mot vad som ansågs vara lagstiftarens intrång i fördelningen av uppgiftermellan statsmakterna.72 Eftersom frågan inte bara rör ekonomiska rättigheter utan också rör förutsebarheten i rätten, att rättsläget inte ändras så att ändringen påverkar utgången i en redan pågående tvist, har frågan en koppling till rätten till domstolsprövning och en rättvis rättegång. Det är därför inte orimligt att den aspekten gör att domstolarna bevakar denna typ av ingrepp inomden kategori där kontrollen är som strängast, även om det i grunden är fråga om ekonomiska rättigheter. Man kan också jämföra medUfR1999 s. 841 (Tvind), där staten i en lag reellt avgjorde en tvist i egen sak. Det framstår då också som olämpligt att staten genom lag i realiteten avgör andras pågående tvister. I Rt. 1991 s. 1439 var det fråga om vissa avtalade rättigheter i ett aktiebolag, som kunde tänkas ha fallit bort genom lagstiftning år 1976. Høyesterett ställde sig frågan om det varit meningen att de skulle falla bort. Frågan var inte berörd i förarbetena, något som var ”et vesentlig argument mot å gi loven slik virkning”.73 Det hörde till saken att rättigheterna hade varit kända för staten, och att det var staten själv som aktieägare som skulle vinna på att rättigheterna föll bort. Då ”måtte man vente at en eventuell tilbakevirkning 70 E. Smith 1993 s. 262-263. 71 Stordrange i Förhandlingarna … 1987 del II s. 699. 72 Se härtill Helgadóttir 2006 s. 17-19. 73 Rt. 1991 s. 1439 på s. 1447.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=