konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 862 Jens Arup Seip hävdade emellertid fortfarande att Aschehougs påstående år 1881 att lagprövningsrätten hade blivit gällande rätt i Norge hade blivit ”definitivt tilbakevist”64 av Michael H. Lie år 1923 och Torstein Eckhoff år 1975. Detta påstående måste i sin tur tillbakavisas; det räcker här att fästa uppmärksamheten på justitiarius Lassons votum år 1866.65 Även om det fanns andra kopplingar man kunde göra mellan lagprövning och en konservativ inställning, innebar den nya tidsföljden att lagprövningen inte lika enkelt kunde avfärdas som ett svar på parlamentarismens införande. Om den i grunden hade en annan historisk förklaring, och gick längre tillbaka i tiden, förlorade dess motståndare det symbolladdade argumentet att den införts som reaktion mot parlamentarismen och därmed var odemokratisk. Seips nya metafor att lagprövningen var ”en siste kjepp inn i demokratiets hjul”66 var inte lika stark. Med den ändrade historieskrivningen visade sig lagprövningen nu vara en kontinuerlig historisk realitet. Detta sätter också retroaktivt Rt. 1976 s. 1 (Kløfta) i ett nytt ljus. I stället för att främst vara ett brott mot 1930- och 50talens och det tidiga 1970-talets domarförsiktighet, är det i högre grad att anse som en logisk följd och vidareutveckling av 1820-, 60 och 90-talens rättighetsskyddande dömande, av Høyesteretts attityd år 1940 och dess sätt att förhålla sig till internationella konventioner på 1960-talet. Med den bakgrunden hade nu det konstitutionellt kritiska dömandet i Norge en solid plattform att stå på. Høyesterett hade ju i Rt. 1976 s. 1 (Kløfta) placerat individuella fri- och rättigheter i en kategori med mest intensiv domstolskontroll, ekonomiska rättigheter i en kategori därefter och slutligen frågor som hade att göra med förhållandet mellan statsmakterna inbördes. Principen bekräftades åtminstone delvis i Rt. 1992 s. 1401 (förtydligande av dubbelbeskattningsavtal).67 År 1993 var Eivind Smith tveksam till om indelningen var användbar (legalitetsprincipen handlar till exempel om förhållandet mellan statsmakterna men brukar bevakas av domstolarna), om den hade tillräckligt stöd i grundlagen själv och om den verkligen hade tillämpats av Højesteret själv.68 Nu är 64 Seip 1990 s. 12. 65 Høyesteretts dom 1.11.1866 i UfLVI s. 165 (Wedel-Jarlsberg). 66 Seip 1990 s. 27. 67 Se ovan kap. 7 avsnitt 1. 68 E. Smith 1993 s. 254-255 och 328-329. Tredelningens fortsatta tillämpning?
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=