kapitel 8. avdramatisering och principutveckling 859 nationella konventioner var särskilt goda i Norge just eftersomman där hade en lång lagprövningstradition.48 Lagprövningen var – hade han uttalat några år tidigare – i Norge ”en forholdsvis nær og levende realitet” och det psykologiska språnget att utvidga detta till bland annat EKMRvar då inte stort.49 Även Sten Heckscher, då socialdemokratisk statssekreterare, greps av den allmänna entusiasmen. I en artikel i Svensk juristtidning år 1991 diskuterade hanEUoch de svenska domstolarna apropå det då förestående EES-samarbetet och det tilltänkta EU-medlemskapet.50 Han förutsåg att domstolarna skulle komma att öka i betydelse och att de svenska domarna skulle kunna bidra till rättsutvecklingen både för svenskt och europeiskt vidkommande. Han framhöll särskilt att EKMRvar relevant också i EG-rätten och att svenska domstolar i NJA1988 s. 572 (muntlig förhandling) ochRÅ1990 ref. 84 hade tolkat rättegångsbalken EKMR-konformt respektive i anslutning till den europeiska patentkonventionen beaktat det europeiska patentverkets praxis vid tolkningen av svenska patentbestämmelser. Eftersom han talade just som socialdemokratisk statssekreterare är det intressant att notera det outtalade men tydliga avståndstagandet från Östen Undéns skeptiska linje trettio år tidigare. EKMRvar inte bara relevant för statens eget agerande utan innebar också exempelvis att om staten som var skyldig enligt art. 6 att tillse att en tilltalad hade rätt att försvara sig också måste övervaka att försvararen verkligen fullgjorde sitt uppdrag; detta var något som Jørgen Aall lyfte fram samma år.51 Frågan var emellertid hur långtgående statens ansvar för att enskilda inte kränkte andras rättigheter enligt EKMRvar. I sådana fall kunde staten hållas ansvarig för underlåtenhet att vidta åtgärder eller för att ha företagit en oförsvarlig avvägning avmotstående intressen. Aall noterade att ”[m]enneskerettighetenes tredjemannsvirkning”52 var mindre kontroversiell om rättighetena gavs en naturrättslig förankring än om de förankrades i positiv rätt.53 Även lagstiftarna uppmärksammade att det var hög tid att agera. EKMR infördes som lag i de olika länderna. Finland blev medlem av Europarådet år 1989 och ratificeradeEKMRföljande år. Att landet hade ratificerat EKMR sist bland de nordiska länderna hindrade inte att man inkorporerade kon48 Dolva 1990 s. 131. 49 Dolva i Förhandlingarna … 1987 del II s. 431. 50 Heckscher 1991 s. 221-235. 51 Jørgen Aall, ”Statens plikt til å sikre menneskerettighetene” i TfR1990 s. 828-862 på s. 832-833. 52 Aall 1990 s. 846-847 not 64. 53 Aall 1990 s. 845-850.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=