konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 854 I alla de tre nu nämnda länderna uppkom en diskussion på 1990-talet om domstolsadministrationens ordnande. I Danmark och Norge administrerades domstolarna från justitiedepartementen, vilket för danskt vidkommande blev problematiskt i UfR1994 s. 536. Det tillsattes utredningar, som resulterade i något olika lösningar. I Danmark inrättades år 1999 en Domstolsstyrelse och ett Dommerudnævndelsesråd. Som en bakgrund kan nämnas att det redan i 1849 års grundlag stod att rättskipningen skulle åtskiljas från förvaltningen, något som inte genomfördes förrän år 1919. Reformen år 1999 innebar reellt att domstolarna inte längre när det gällde personal och budgetanslag skulle administreras av justitiedepartementet utan av Domstolsstyrelsen. Denna lyder under domstolarna och inte under departementet och leds av en styrelse där domare är i majoritet. Dommerudnævndelsesrådet lämnar förslag till justitieministern inför domarutnämningar, men bara ett förslag till varje anställning, vilket ministern kan godta eller förkasta. Domstolsväsendet ansågs redan ha varit oavhängigt i stor utsträckning, och en viktig del i reformen var därför att ”denne reelle uafhængighed blev afspejlet i formaliteterne”. Det var fråga om ”symbolsk præget lovgivning”.10 I betänkandet som låg till grund för lagstiftningen, och som højesteretspresidenten Niels Pontoppidan stod bakom, hänvisades till att oavhängigheten måste synas och till Carl Ussings uttalanden i Tilskuerenår 1899. Jens Peter Christensen har sammanfattat det hela som ”den formentlig mest vidtgående selvstændiggørelse af domstolenes administrative og bevillningsmæssige forhold, der er set i Vesteuropa”.11 Norge genomförde en liknande reform år 2002, där domstolsadministrationen flyttades från justitiedepartementet till en egen myndighet. I det bakomliggande utredningsbetänkandet, som lades fram av en kommitté ledd av høyesterettsjustitiarius Carsten Smith, vägdes demokratiaspekten mot domstolarnas oavhängighet, och denna avvägning ledde till olika typer av organisationsmodeller och olika bedömningar hos en majoritet och en minoritet i kommittén.12 Resultatet blev emellertid en fristående domstolsadministration, under regeringen men med en styrelse dominerad av domare, advokater och stortingsrepresentanter.13 Den blev alltså inte, till skillnad 10 Båda citaten från J. P. Christensen 2003 s. 70, det senare även på s. 91. 11 J. P. Christensen 2003 s. 74. – Se till hela reformen s. 69-89 ochbet. 1319/1996. 12 Se NOU1999:19 s. 21-23 och 88-170. 13 Se Ot.prop. 44/2000-01 och Jens-Sveinung Wegner, ”Den administrative virksomhetsstyringen og dommernes uavhengighet” i Nils Asbjørn Engstad m.fl. (red.), Dommernes uavhengighet. Den norske dommerforening 100 år, Bergen 2012, s. 209-247 på s. 216-218.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=