kapitel 8. avdramatisering och principutveckling 853 återverkade på samma nationella rättsordningar: det fri- och rättighetsskydd somEG-domstolen tillämpade skulle också gälla när enskilda länder genomförde EG-rätt. Slutpunkten i denna rättutveckling är för närvarande att EU antog en rättighetsstadga år 2000, vilken blev bindande den 1 december 2009, och att EU-domstolen har förklarat att de fri- och rättigheter som skyddas där gäller all tillämpning av EU-rätt, även om tillämpningen sker genom regler eller rättsinstitut som ursprungligen tillkommit med andra nationella syften.5 Samtidigt pågår EU:s anslutning till EKMR-systemet. Lägger man härtill EG-domstolens krav i Marleasing-domen på att nationella domstolar skall ”i den utsträckning det är möjligt tolka den nationella rätten mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte så att det resultat som avses i direktivet uppnås”,6 något som i det fallet innebar att nationell rätt skulle tolkas så att en ogiltighetsgrund som uttryckligen nämndes i spansk lag skulle anses inte finnas där, är det svårt att dra några gränser för rättighetsskyddets utveckling i praxis. Domstolarna hade – som tredje statsmakt – rent organisatoriskt olika ställning i de nordiska länderna vid denna periods början. I Danmark och Norge utgjorde domstolsväsendena enligt grundlagen självständiga statsmakter, i vart fall om man läste 3 § i den danska grundlagen och rubriken till del D i den norska. Det fanns en gräns mellan dömande verksamhet och förvaltande verksamhet, vilken blev tydlig särskilt genom överprövningen i allmän domstol av förvaltningsbeslut, vilket gjorde det möjligt för den enskilde att genom oavhängiga domstolar bevaka sin rätt mot staten. I Sverige var gränsen mellan rättskipning och förvatltning mera oklar,7 och något perspektiv av den enskildes skydd mot staten är svårt att hitta.8 Tvåpartsprocess i förvaltningsdomstolarna infördes först år 1996.9 5 EU-domstolens dom den 26.2.2013 i mål C-617/10 Åkerberg Fransson. 6 EG-domstolens dom 13.11.1990 i mål C-106/89 Marleasing. 7 Se SOU1972:15 s. 190-192 ochprop. 1973:90 s. 233, jfr ovan kap. 7 avsnitt 2. 8 Jfr prop. 1973:90 s. 380-381. Se härtill Olof Wilske, ”Administrativ styrning och professionell integritet – det svenska judiciella dilemmat” i Nils Asbjørn Engstad m.fl. (red.), Dommernes uavhengighet. Den norske dommerforening 100 år, Bergen 2012, s. 249-266 på s. 253. 9 Seprop. 1995/96:22 s. 72-82 och lagen (1995:1692) om ändring i förvaltningsprocesslagen (1971:291). 1. Domstolarnas konstitutionella ställning Domstolarna som tredje statsmakt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=