kapitel 7. uppvaknande och yrvakenhet 849 ta avstånd från de nya tendenserna. Vad som förändrade bilden var, föga förvånande, intryck utifrån. De nordiska länderna hade alla undertecknat EKMRoch även, vid olika tidpunkter, accepterat den individuella klagorätten. Att EKMRoch Europadomstolens tillämpning av konventionen skulle ha någon reell betydelse verkar få ha förväntat sig under de första åren. Under perioden 1970-90 är det uppenbart hur den inledande tveksamheten till EKMR:s betydelse ersätts av insikter om att detta var en realitet att räkna med. Först i Norge, sedan i Danmark och sist i Sverige, tvingades både lagstiftare och domstolar att förhålla sig till att det fanns rättsregler som borde tillämpas redan på ett nationellt plan, eftersom det fanns en överordnad internationell kontroll. Rättsfallet NJA1984 s. 648 bekräftar tendensen att det är svårare att åsidosätta lag med generell verkan än att göra det i ett enskilt specialfall. Frågan är om inte den tanken också finns bakom Ørebechs försök till gränsdragning mellan grundlagskonform tolkning och lagprövning. I ett av remissyttrandena i samband med den svenska grundlagsändringen 1978/79 framhölls att domarna inte kunde förväntas ha en tillräckligt kritisk attityd för att kunna ingripa i extraordinära situationer. Det krävdes att de kunde ingripa i tid, och då var lagstiftarlojaliteten en hämsko. Nackdelen av lagstiftarens upprepade önskan att domarnas lagprövning inte blev något vanligt förekommande var alltså att domarna inte hade någon vana vid lagprövning under normala förhållanden att stödja sig på vid lagprövning i krissituationer. Presidenten Montgomery såg vikten av att domarna kunde ”falla tillbaka på en levande tradition”. I Sverige infördes en formellt differentierad normprövningsmarginal, som skilde ut lagar och förordningar med ett uppenbarhetsrekvisit från myndighetsföreskrifter, som inte omfattades av ett sådant. I realiteten visar emellertidNJA1977 s. 288 att myndighetsföreskrifter behandlades med mycket stor respekt av domstolarna. I Norge infördes materiellt differentierade normprövningsmarginaler i Rt. 1976 s. 1, men de får där väsentligen betraktas som utflöde av ett obiter dictum. Det är nämligen svårt att i efterföljande praxis hitta någon klar linje enligt det rättsfallet. Möjligen är det en något annan indelning som tillämpades: processuella garantier, som inte hade nämnts, bevakades strängare. Om yttrandefriheten ingår i det somHøjesteret kallade de personliga friheterna är det ändå svårt att se att den skyddades strängare än de ekonomiska rättigheterna, för yttrandefriheten avvägdes Normprövningsmarginaler
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=