kapitel 7. uppvaknande och yrvakenhet 843 Poul Andersen –inte kunde upphävas genomvanlig lag. Zahle ansåg inte att Ross’ argument vägde särskilt tungt. Det hade mindre betydelse att en del folketingsledamöter inte ville acceptera lagprövningen, när staten i sin egenskap av part hade accepterat den genom att inte yrka att frågan avvisades och genom att acceptera utfallet i de fall där en lag inte hade ansetts fullt grundlagsenlig.632 Vidare angick lagprövningen ”et centralt forfatningsretligt emne”,633 och ett upphävande av den skulle gripa in i kompetensförhållandet mellan lagstiftaren och domstolarna.634 Aspektkontroll (att lagstiftaren inte utövat sitt skön utifrån en ovidkommande utgångspunkt), säkerhet, tolkning och avhållsamhet från partipolitiska ställningstaganden var de moment som enligt Zahle vara relevanta för bedömningen av lagprövningens intensitet. De kan användas både för att (utifrån) analysera domstolarnas lagprövningspraxis och för att (inifrån) bedöma hur prövningen av en viss lags grundlagsenlighet skulle utfalla. Detta visar att fokus hade skiftat från frågan om lagprövning fanns till frågan hur lagprövning skulle utföras. Domstolarnas konstitutionella uppgift erkändes genom Zahles sätt att resonera. Zahle sammanställde dessutomde fyra dimensionerna av lagprövningens utövning på ett sätt som ingen hade gjort tidigare. Säkerheten – normprövningsmarginalen – blev en fråga om domarattityd. Att lyfta ut aspektkontrollen ur den frågan har den effekten att vaga grundlagsbestämmelsers betydelse för lagprövningen kan bedömas för sig; att lagprövningen inte är effektiv i de fallen behöver inte förklaras med – eller i förlängningen leda till – en återhållsam attityd hos domarna på ett mer generellt plan. Om Zahle ersatte frågan ’om’ med frågan ’hur’, var Bent Christensen i ett föredrag år 1989 mera uppmärksam på det stora i den förändring som verkade vara på väg i förhållandet mellan den lagstiftande makten och domstolarna.635 Han ställde den – som han uppfattade det – rådande attityden från domstolarnas sida gentemot lagstiftningsmakten mot ett alternativt synsätt, som hade fått allt större betydelse i omvärlden.636 Christensen inledde med att diskutera domstolarnas rättsbildande verksamhet generellt, och 632 Här avses UfR1971 s. 299 (Den arnamagnæanske stiftelse II) och 1980 s. 955 (Greendane). 633 Zahle 1986 bd 4 s. 120, 1989 bd 2 s. 346, 1996 bd 2 s. 225 och 2001 bd 2 s. 172. 634 Zahle 1986 bd 4 s. 116-120, 1989 bd 2 s. 223-346, 1996 bd 2 s. 223-226 och 2001 bd 2 s. 169-172. Se härtill också Jens Peter Christensen, ”Aktuel dansk forfatningsret” i Juristen 1991 s. 21-41 på s. 33 och Christensen 1990 s. 213. 635 Bent Christensen, ”Domstolene og lovgivningsmagten” i UfRB 1990 s. 73-83. 636 Christensen 1990 s. 73.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=