konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 836 Slutligen fanns en nivå av mycket starkt grundlagsskydd, där rättigheterna var konkreta och inte möjliga att inskränka, såsom förbudet mot dödsstraff. Också förbudet mot retroaktiva straff och skatter samt rätten till domstolsprövning av frihetsberövande hörde hit, även om det fanns möjligheter att tillåta retroaktiva skatter om det fanns särskilda skäl och även om rätten till domstolsprövning innehöll ett begrepp som ”utan oskäligt dröjsmål”. I samband med uttalandet om att de politiska fri- och rättigheterna i regel inte behövde iakttas vid tillämpningen, fanns förbehållet att detta bara kunde hävdas om ”systemet fungerar på avsett sätt”.591 Men om det inte gjorde det? Holmberg konstaterade att det inte var någon mening med en normhierarki om inte högre lag hade företräde framför lägre. Beträffande de mest konkreta rättigheterna, såsom förbudet mot dödsstraff, var det enkelt att åsidosätta en däremot stridande föreskrift. Men redan i fråga om förbudet mot retroaktiv beskattning var det svårare: Retroaktiva skatter fick enligt 2 kap. 10 § andra stycket regeringsformen, under vissa förutsättningar, beslutas om det fanns särskilda skäl. Enligt Holmberg innebar formuleringen ’om riksdagen finner att det är påkallat av särskilda skäl’ att riksdagen ensam fick pröva om angivna särskilda skäl förelåg.592 När det gällde lagprövningen kunde Holmberg konstatera att grundlagen möjligen, genom att uppenbarhetsrekvisitet ersatt ett inte helt klart rättsläge, inskränkt omfattningen av densamma. Lagprövningen var alltså inte någon ”förbehållslös gåva” till medborgare eller domstolar. Begränsningen som låg i uppenbarhetskravet var ”från logisk synpunkt egendomlig: när två normer av olika dignitet kolliderar, borde normen med högre dignitet tilllämpas”.593 Men det kunde finnas en förklaring till att denna presumtion var omvänd: 590 Holmberg 1987 s. 659. 591 Holmberg 1987 s. 659. 592 Holmberg 1987 s. 660-661. 593 Holmberg 1987 s. 662, båda citaten. 594 Holmberg 1987 s. 662. rättstillämpande myndigheter tänkes normalt få uttömmande ledning av de lagar och andra föreskrifter som har kommit till i grundlagens hägn.”590 ”Grundlagsreglerna kan vara avfattade så att de inte hör hemma inom domarens normala referensram. Lagstiftaren får exempelvis besluta begränsningar av de politiska friheterna m.fl. ’endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle’. Om någon grupp i samhället skulle vara skickad att pröva den sortens frågor, borde det vara politiker snarare än domare.”594
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=