konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 824 samband med ett tillstånd att sända lokalradio inte stred mot grundlagsskyddet för yttrandefriheten. Avgörandet motsvarar det svenska RÅ1983 ref. 2:5, där dock Regeringsrätten utförligt diskuterade hur långt yttrandefriheten sträckte sig. Beträffande frågor om avvägning av yttrandefrihet mot andra rättigheter konstaterade Lars Adam Rehof att ett sådant angreppssätt ”kolliderer med en dansk retstradition for ikke at modstille mere principielle synspunkter og ikke at foretage en (udtrykkelig) afvejning mellem dem”.536 UfR1989 s. 399 (Grønjakke-målet) var enligt Rehof ett exempel på detta, eftersom pressfriheten och skyddet mot rasdiskriminering inte uttryckligen vägdes mot varandra förutom av en skiljaktig domare.537 I det fallet hade några personer yttrat sig nedsättande ommörkhyade i TVoch åtalats för hetsmot folkgrupp. Även den som hade intervjuat dem åtalades. Köpenhamns byret skilde mellan uttalanden i en saklig debatt och nedvärderande uttalanden, och Højesterets majoritet anslöt sig till detta och uttalade särskilt att det inte förelåg sådana hänsyn till ”ytringsfrihed om emner og episoder af almen interesse” som ”over for hensynet til beskyttelsen mod racediskrimination”538 kunde göra att de tilltalade skulle frikännas. Även om den skiljaktige ledamoten, domaren Pontoppidan, resonerade friare anser jag att det ligger en avvägning i majoritetens domskäl, även om den är kortfattad på det sätt danska domar oftast är. Något som saknades, vilket Rehof påpekade, var att relevanta internationella konventioner om mänskliga rättigheter inte diskuterades uttryckligen i domen.539 Även om en avvägning gjordes, var den inte tillräckligt väl gjord för att godkännas av Europadomstolen.540 Intervjuaren förde målet till Europadomstolen, som i Jersild mot Danmark framhöll att yttrandefriheten är en av de väsentliga grunderna för ett demokratiskt samhälle och att skyddet för pressen och andra media hade särskild betydelse: ”It is not for this Court, nor for the national courts for that matter, to substitute their own views for those of the press as to what technique of reporting should be adopted by journalists.”541 Att begränsa en journalists möjligheter att intervjua personer 536 Lars Adam Rehof, Anm. av Lauridsen 1988 i UfRB 1989 s. 408-413, citatet från s. 411, jfr Germer 1973 och Preben Stuer Lauridsen, Pressefrihed og personlighedsret. Sammenlignende studier i dansk og udenlandsk ret, København 1988. 537 Rehof 1989 s. 411. 538 Båda citaten frånUfR1989 s. 399 på s. 402. 539 Rehof 1989 s. 411. Se även Jacques Hermann, ”Presse og radio – ansvar for medvirken til offentlig fremsættelse af raceforhånende udtalelser” i UfRB 1990 s. 25-29. 540 Jensen 1999 s. 272.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=