kapitel 7. uppvaknande och yrvakenhet 809 målet handlade om straffrättens legalitetsprincip. Detta är korrekt, såtillvida som principen nulla poena sine lege aktualiserades. Intressant är att Högsta domstolen inte nöjde sig med lagstiftarens idé om hur brott och påföljd skulle hänga ihop utan tydligt höll fast vid att straff inte kunde dömas ut om det inte stod klart att beskrivningen av det otillåtna handlandet föll inom just det bemyndigande som straffbestämmelsen var knuten till. Detta är en omvänd bevisbörda jämfört med den som uppenbarhetsrekvisitet ger uttryck för. Om således Högsta domstolen var konsekvent gentemot 1961 års fall när det gällde innebörden av de olika bemyndigandena, var attityden i NJA1984 s. 662 (valutalagenII) förändrad gentemot NJA1961 s. 253 (valutalagen I). I 1961 års fall hade Högsta domstolen gjort stora ansträngningar för att få bestämmelserna att passa ihop. Med den attityden i 1984 års fall, skulle Högsta domstolen ha tolkat in lagstiftarens uppenbara vilja – att förfarandet skulle vara straffbart – i de motstridiga bestämmelserna. I och med att Högsta domstolen använde en etablerad princip, legalitetsprincipen, kunde Högsta domstolen effektivt utöva ett konstitutionellt kritiskt dömande utan att behöva diskutera frågor omuppenbar grundlagsstridighet. Till grund för detta låg den formella iakttagelsen att straffbestämmelsen som omfattade bemyndigandet i 2 § inte kunde anses gälla föreskrifter enligt bemyndigandet i 5 §. Den erforderliga lagtekniska kopplingen saknades.483 Beträffande förbudet mot professionell boxning uppkom frågan om straffrättens legalitetsprincip verkligen var fullt tillgodosedd, när Högsta domstolen i NJA1985 s. 788 hade funnit att den i förarbetena företrädda ståndpunkten att sparringträning föll under begreppet ’träningsmatch’ ”inte [kunde anses] oförenlig”484 med detta ordval. Dåvarande hovrättsfiskalen Göran Lambertz ifrågasatte i Svensk juristtidning om det verkligen var tillräckligt att en tolkning ’inte kan anses oförenlig’ med lagtexten för att legalitetsprincipen skall anses uppfylld. Detta gjorde legalitetsprincipen uttunnad och gav förarbetena en överraskande stor betydelse.485 Av intresse är att Lambertz inte hänvisade till vare sig regeringsformens, brottsbalkens eller EKMR:s definitioner av legalitetsprincipen utan höll sig till den latinska sentensennullum crimen sine lege, nulla poena sine legeoch uttolkningarna därav i 483 Jfr NJA1976 s. 483 för ett annat exempel på krav på legalitet vid betungande föreskrifter. 484 NJA1985 s. 788 på s. 795. 485 Göran Lambertz, ”Träningsmatch i högsta domstolen” i SvJT1986 s. 225-230. Jfr betr. legalitetsprincipen bl.a. NJA1984 s. 236, 2007 s. 227, 2008 s. 376, 2008 s. 946, 2012 s. 105 och 2012 s. 400.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=