konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 806 lagen fann de skiljemannaklausulen oskälig och att målet skulle prövas i domstol. Ledamöterna måste uppfattas som att demenade att staten hade ett ansvar för att det fanns ett rättssäkert förfarande i vilket en enskilds grundläggande fri- och rättigheter kunde prövas gentemot en annan enskild. Högsta domstolen konstaterade i likhet med de skiljaktiga ledamöterna att det enligt stadgarna och förbundets uppfattning inte fanns någon rätt till utträde. Frågan om ett skiljeförfarande borde godtas berodde på om det uppfyllde kraven på rättssäkerhet. Den dispositiva regeln var att den tredje, eller i detta fall femte, skiljemannen vid oenighet skulle utses av tingsrätten. I det aktuella fallet skulle denne utses avLO, och det var sannolikt att det blev en person som representeradeLO:s och förbundets synsätt. Stadgarnas bestämmelser om utseende av skiljemän var ”ägnade att inge allvarliga betänkligheter från rättssäkerhetssynpunkt”,477 särskilt i det aktuella fallet där ”det organ som kunde komma att utse den femte skiljemannen redan från början givit uttryck för sin principiella inställning till den grundläggande tvistefrågan”.478 Skiljeklausulen lämnades utan avseende och tvisten skulle prövas av domstol. Påfallande är att hovrätten uttryckligen argumenterade utifrån grundläggande fri- och rättigheter medan den typen av resonemang helt saknades hos Högsta domstolen. Beaktar man de fakta Högsta domstolen fäste vikt vid är dock bilden en annan: Den enskilde hade rätt till rättssäker och opartisk prövning av frågan om sin rätt till utträde. På så sätt kunde Högsta domstolen liksom hovrättens minoritet se till att staten tog sitt ansvar för att det fanns ett rättssäkert förfarande i vilket en enskilds grundläggande fri- och rättigheter kunde prövas gentemot en annan enskild. Detta kunde ske utan att Högsta domstolen behövde ta ställning till en rad – otvivelaktigt svårbesvarade – frågor om den negativa föreningsfrihetens närmare innebörd och om vilken rätt en enskild hade att få sina fri- och rättigheter skyddade mot en annan enskild. Det sades inget om den enskildes särskilda behov av skydd mot en annan enskild, som var så dominerande på sitt område som ett till LOanslutet fackförbund. I NJA1984 s. 903 yttrade sig Högsta domstolen i ett utlämningsärende. En person var i sin utevaro dömd i Italien för narkotikasmuggling till ett långt fängelsestraff, och frågan var nu om han kunde utvisas dit. Problemet var just att det var fråga om en utevarodom, och Högsta domstolen konstaterade att både Sverige och Italien var bundna av de minimirättigheter som 477 NJA1982 s. 853 på s. 862-863. 478 NJA1982 s. 853 på s. 863.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=