kapitel 7. uppvaknande och yrvakenhet 805 Det långa citatet visar att för dessa två ledamöter var ”principer ommänskliga rättigheter” något som skulle läggas till grund för dömandet och som svensk rätt skulle mätas mot. De båda ledamöterna beaktade också art. 13 EKMRoch menade att det var tveksamt om frågan om negativ föreningsfrihet alls var lämpad för avgörande genom skiljeförfarande. I det aktuella fallet gällde att det skulle finnas fem ledamöter, varav två utsågs av vardera parten medan den femte utsågs, om de fyra partsutsedda inte kunde enas, av ”landssekretariatet”, LO:s styrelse. Ett förfarande kunde enligt de skiljaktiga ledamöterna inte godtas som rättegångshinder, där det organ som vid oenighet fick utse den femte skiljemannen ”redan på förhand givit uttryck för uppfattningen att den part som påkallar förfarandet är i avsaknad av den rätt som skall bli föremål för prövning”.476 Enligt grunderna för 36 § avtals475 NJA1982 s. 853 på s. 857-858. 476 NJA1982 s. 853 på s. 859. ”Även om man i vissa hänseenden ändå kan se sådana bestämmelser som uttryck också för vad sombör gälla medborgare emellan, kan man beträffande den negativa föreningsfriheten – dvs förbud mot tvång att tillhöra viss sammanslutning – ej söka ledning i RF, som i detta hänseende (2 kap 2 §) endast avhandlar förbud mot sådant tvång såvitt avser politisk sammanslutning, trossamfund eller annan sammanslutning för åskådning i vissa hänseenden. Beträffande rådande rättsuppfattning får man i stället söka ledning i principer om mänskliga rättigheter sådana dessa får uttryck i av Sverige godtagna internationella dokument eller överenskommelser. EnligtFörentaNationernas allmänna förklaring omde mänskliga rättigheterna antagen d 10 dec 1948 (FN-deklarationen) – vilken enligt inledningen tar sikte ej blott på allmänna organ utan även på förhållandet mellan individer – skall (artikel 20 punkt 2) ingen tvingas att tillhöra sammanslutning. Denna formulering får rimligen tolkas inte bara som ett förbud mot tvångsanslutning utan även som ett skydd mot tvång att kvarstå i sammanslutning som en medlem vill lämna. Den europeiska konventionen d 4 nov 1950 angående skydd förde mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen), till vilken Sverige anslutit sig, garanterar mera ospecificerat ’föreningsfrihet’ (artikel 11 punkt 1), men eftersom utgångspunkten för konventionen enligt första meningen i dess inledning är FN-deklarationen, får konventionens garanti antas ha samma omfattning som deklarationen. Den europeiska kommissionen för de mänskliga rättigheterna har också uttalat (i Yearbook of the European Convention on Human Rights 13, s 708) att föreningsfrihet enligt konventionens artikel 11 också innefattar frihet att inte sammansluta sig med andra och att inte ansluta sig till fackföreningar. Med den tolkning jag ovan ansett rimlig för FNdeklarationen synes det således med fog kunna hävdas att även Europakonventionens begrepp föreningsfrihet omfattar rätt att utträda ur en ideell förening.”472
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=