konstitutionellt kritiskt dömande, volym ii 794 däremot att utöva den del av uppgifterna som han ansåg hörde till ämbetets kyrkliga del. Så småningom krävde staten att Knudsen skulle avskedas. Han vann vid häradsrätten men förlorade i lagmannsretten och Høyesterett. Høyesterett ansåg i Rt. 1983 s. 1004 att mycket visserligen talade för att domstolen kunde ta ställning till Knudsens handlande utan att först bedöma abortlagens konstitutionella aspekter, men ett sådant förfarande skulle vara ”etter omstendighetene lite tilfredsstillende”.434 Knudsen fick alltså vad han ville ha, nämligen en prejudiciell prövning av abortlagens grundlagsenlighet. För det första var frågan om de nya bestämmelserna i abortlagen stred mot 2 och 4 §§ grundlagen, som innebar att den evangelisk-lutherska religionen var statsreligion och att kungen skulle bekänna sig till och skydda denna religion. Han skulle då inte ha kunnat föreslå och stadfästa de aktuella bestämmelserna. Høyesterett fann emellertid att dessa bestämmelser inte drog en gräns för vad staten kunde lagstifta om, för kungens skyldigheter mot religionen måste ses i samband med kungens skyldigheter mot Stortinget. För det andra var frågan om de nya bestämmelserna kränkte rätten till liv. FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, EKMRoch allmänna internationella rättsprinciper garanterade rätten till liv. Høyesterett tog sin utgångspunkt i art. 2 EKMR, som Norge hade ratificerat och som var bindande för Norge. Ganska kort konstaterade Høyesterett att liknande abortbestämmelser fanns i flera andra länder som var anknutna till EKMR. Den österrikiska författningsdomstolen hade år 1974 funnit att art. 2EKMRinte skyddade den ofödda, medan den västtyska författningsdomstolen år 1975 hade ansett att liknande bestämmelser som de norska stred mot den västtyska grundlagen. Frågan var då om det fanns oskrivna rättsprinciper som lagstiftaren var bunden av. I de båda tandläkarfallenRt. 1961 s. 1350 och 1966 s. 476 hade Høyesterett hållit möjligheten öppen för att ”en lov må tilsidesettes dersom den strider mot visse alminnelige rettsprinsipper av grunnlovskarakter, selv om den ikke støter an mot noen positiv bestemmelse i Grunnloven”.435 Detta gällde, som redan hade slagits fast i 1961 års fall, bara i extrema fall. Förstevoterande ansåg det i och för sig klart, att kravet på respekt för människolivet kunde anses överordnat den positiva lagstiftningen. Det gällde även ofödda. Om exempelvis en abortlagstiftning skulle vara baserad på nazistisk ideologi, 434 Rt. 1983 s. 1004 på s. 1012, jfr Jens Edvin Andreassen, ”Stat og kirke. Noen refleksjoner om forholdet mellom stat og kirke med utgangspunkt i Børre Knudsen-saken” i LoR1984 s. 183-198, ssk. s. 184, och E. Smith 1993 s. 346. 435 Rt. 1983 s. 1004 på s. 1018.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=