kapitel 7. uppvaknande och yrvakenhet 787 och lagstiftande makt hade ”en suggestiv selvfølgelighed, der hænger sammen med udsagnets banalitet”,406 som inte gjorde den påstådda motsättningen mindre falsk. Krarup noterade att Folketinget under pågående tvist hade ’konstaterat’ att avtalet mellan staten och Christiania löpte ut den 1 april 1976. Han fann att det var ett överskridande av maktdelningen från andra hållet och antydde att det hade påverkat domstolarna: UfR1967 s. 22 var det fall beträffande den Arnamagnæanske stiftelse där Højesteret hade åsidosatt delar av en lag. Ur perspektivet konstitutionellt kritiskt dömande kan man förstås fråga sig om det fanns några högre normer på vilka en dom till Christianias förmån kunde ha stötts. Krarup har otvivelaktigt en poäng i att det finns mänskliga och sociala hänsyn bakom lagstiftningen, och etablerade rättsfigurer som äganderätt genom hävd och ockupation ligger inte långt från de grunder Christiania framförde även om förutsättningarna troligen inte var uppfyllda. I sammanhanget bör emellertid nämnas att det kunde finnas andra typer av anspråk mot staten, som inte fullföljt andra typer av åtaganden mot Christiania.408 I UfR1978 s. 315 hade således Højesteret funnit att de boende i Christiania inte hade förvärvat någon juridiskt genomdrivbar rätt till området. Därefter hade olika överenskommelser gjorts mellan staten och de boende, men år 2004 hade staten slagit fast regler för en övergång till att området skulle omfattas av vanlig lagstiftning. Den kollektiva bruksrätt som de som bodde i Christiania hade sades upp. I UfR2011 s. 1365 fann Højesteret att en sådan uppsägning inte utgjorde expropriation enligt 73 § grundlagen och inte stred mot egendomsskyddet enligt första tilläggsprotokollet till EKMRsamt att regleringen inte stred mot maktdelningen i 3 § grundlagen. 406 Ole Krarup, ”Jubilæumsretoucheringer” i UfRB 1986 178-179 på s. 179. 407 Krarup 1979 s. 475. 408 Jfr Krarup 1986 s. 179. ”Men dette [domstolarnas oavhängighet] rokker ikke ved den bagvedliggende realitet, at danske domstole er aldeles utilbøjelige til at tilsidesætte tilkendegivelser fra folketinget (hvadenten de har lovsform eller annen form) medmindre domstolene ønsker at forsvare afgørende klasseinteresser (illustration: UfR1967 s. 22). Hvad man – naturligvis – ikke gjorde i det foreliggende tilfælde.”407
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=