konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 82 heterna i den tyska grundlagen – beskrivas i dessa termer. Att ständigt anlägga ett konfliktperspektiv är emellertid inte nödvändigt, och kanske inte heller rättvisande; särskilt inte om man talar om den diversifierade rätten i termer av jämförelse, samexistens och ”reconciliation”.267 I vissa fall är det uppenbarligen fråga om konflikter. När den sydafrikanska Högsta domstolen år 1952 utövade lagprövning för att hindra avvecklingen av rösträtt för färgade, parlamentet som svar på detta gjorde sig självt till överdomstol i lagprövningsfall, Högsta domstolen förklarade denna domstol grundlagsstridig och parlamentet ändrade Högsta domstolens sammansättning – då kan man tala om en konflikt mellan statsmakterna.268 Den norske professorn i rättsvetenskap Torstein Eckhoff konstaterade apropå det sydafrikanska exemplet att det låg nära till hands att tro att domstolarna skulle dra det kortaste strået om en regering med parlamentariskt stöd bestämde sig för att inte ge sig i en sådan kamp. Skadeverkningarna för rättssystemet kunde i vart fall bli stora.269 Om konfliktperspektivet ska vara berättigat bör det vara fråga om fall av skarpa meningsmotsättningar, med drag av maktkamp. Det behöver inte ligga i det att domstolarna har gjort något olämpligt och handlat utanför sin behörighet. Tvärtom kan det vara aktuellt för domstolarna att ta konflikter just i fall där lagstiftaren försöker frångå rättsstatliga grundvärderingar eller viktiga grundprinciper som likheten inför lagen, varvid domstolarna kämpar emot med alla medel. Att domstolarna försökte kämpa emot apartheidsystemets införande var hedervärt, oavsett om de hade möjlighet att lyckas eller inte. På samma linje kan de norska Høyesterettsdomarnas nedläggande av sina ämbeten år 1940 nämnas. Torstein Eckhoff ägnade sin analys åt de lagprövningsfall där det förelåg ”konflikt” mellan statsmakterna, det vill säga att lagstiftaren insett att den gick över gränsen vilket sedan fått domstolarna att reagera; han talade om att dessa kunde ”desavouere lovgiveren”.270 Också den norske sociologen och rättsteoretikern professor Rune Slagstad lade detta kriterium till grund för sin bedömning, eftersom han undersökte om Eckhoffs resultat var nödvändigt utifrån dennes egna utgångspunkter.271 Enligt min uppfattning är det, när det gäller konstitutionellt kritiskt dömande vid sidan av krissitua267 Glenn 2006 s. 433. 268 Se för en mera utförlig redogörelse för händelseförloppet kap. 6 avsnitt 3. 269 Eckhoff 1964:2 s. 132-133. 270 Torstein Eckhoff, ”Høyesterett som grunnlovens vokter” i Makt og motiv. Et festskrift til Jens Arup Seip, Oslo 1975 (cit. 1975:2), s. 186. Jfr Slagstad 1990 s. 152. 271 Slagstad 1990 s. 152.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=