kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 663 under suspension), NJA1954 s. 532 (civila avlöningsreglementet II) ochUfR 1971 s. 299 (Den arnamagnæanske stiftelseII). Grundlagen blev allt mer relevant i dansk och svensk praxis, och i Norge behöll den sin relevans, vilket framgår av den ökande mängd fall där den åberopades. De norska och danska diskussionerna om domarrollen visar på att tanken var levande att domaren någon gång kunde ha rätt och skyldighet att reagera mot grundlagsstridig men också orättfärdig lag eller mot ingrepp i den dömande maktens område. Den låg i rättskulturen, och borde med Cervin som exempel ligga också i den svenska rättskulturen. Ändå finns inte mer tecken på ett konstitutionellt kritiskt dömande i Norge och Danmark än i Sverige. Det måste alltså ha funnits några begränsande faktorer. En begränsande faktor är av allt att döma att söka i vad som i Rt. 1970 s. 67 uttryckligen kom att kallas samhällsutvecklingen. Att den kunde ha så stor betydelse i grundlagstolkningen visar inte bara på de stora möjligheterna att tolka grundlagen utan också på att det fanns en begränsning i hur långt domaren kunde gå i att skydda grundlagen mot lagstiftarens intresseavvägningar. Grundlagen bedömdes i ljuset av samhällsutvecklingen i stället för tvärtom. Ett tecken på detta är också att medborgare som utsattes för en lag som var tveksam i grundlagshänseende uppmanades inte att agera enligt sin rätt utan att begära ersättning, se Rt. 1964 s. 1378. Samhällsutvecklingen och reformlagstiftningen har sannolikt redan från denna periods början begränsat domarnas rättskulturella möjlighet att utöva ett konstitutionellt kritiskt dömande. Det finns även i denna tidsperiod spår av tendensen att det är mycket enklare att av grundlagsskäl låta bli att tillämpa en lag i ett enskilt fall än att åsidosätta en lag så att den inte har något tillämpningsområde kvar. Se härtill exempelvis Rt. 1964 s. 1418. Lagstiftningen i syfte att förändra, tillsammans med oklarheten om vilka grundlagsbestämmelser som kunde tillämpas och i vilken utsträckning, begränsade domarnas möjligheter att kontrollera lagars grundlagsenlighet. Även omgrundlagen var överordnad norm kunde samtidigt lagstiftaren uppfattas som en överordnad statsmakt, vilket föranledde domstolarna att tilllämpa normprövningsmarinaler. Uppenbarhetsrekvisitet diskuterades i NJA 1961 s. 253 av revisonssekreteraren och i NJA1964 s. 471 av Högsta domstolen. Innebörden var att normprövningsmarginalerna var så breda att någon reell lagprövning inte utfördes, med undantag för de nämnda fallen av Normprövningsmarginaler
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=