kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 657 krävde Den Arnamagnæanske Stiftelse i UfR1971 s. 299 ersättning för handskrifterna och det kapital som skulle föras över till Island. Regeringen ansåg inte att det fanns någon rätt för stiftelsen till ersättning och stämde stiftelsen med yrkande om att stiftelsen skulle erkänna att den inte hade rätt till ersättning. I Østre Landsret var domarna två mot en. Två domare biföll regeringens talan. De menade att handskrifterna hade ett betydande värde men att stiftelsens intresse av handskrifterna inte var ekonomiskt. Den led alltså ingen ekonomisk förlust som kunde ersättas. Detsamma gällde kapitalet. En domare menade att handskrifterna hade ett förmögenhetsvärde även hos stiftelsen, och enligt honom borde stiftelsen få ersättning både för handskrifternas värde och för den indragna delen av kapitalet. Højesteret avgjorde saken med tolv domare. Nio av dessa, bland dem presidenten Lorenzen, formulerade Højesterets dom i fråga om handskrifterna. Dessa hade ett betydande ekonomiskt värde, och det förhållandet att stiftelsen var bunden att förvalta dem på visst sätt kunde inte göra att de kunde exproprieras utan ersättning. Stiftelsen hade emellertid ett allmännyttigt syfte som skulle föras vidare i den isländska delen av stiftelsen. Även om det var fråga om en väsentlig ändring i villkoren för stiftelsen var det inte fråga om en ersättningsgill förlust. Sex av dessa nio domare menade att kapitalet följde handskrifterna och skulle förvaltas som hittills i den nya stiftelsen. Inte heller i den delen fanns någon ersättningsgill förlust. Tre av de nio domarna, däribland Lorenzen, uttalade följande om kapitalet. Med hänsyn till den verksamhet, som även fortsättningsvis skulle bedrivas av stiftelsen, utgjorde överföringen av kapital till Island en ekonomisk förlust, som staten skulle ersätta. En av domarna var med annan motivering enig med dessa tre om att förlusten av kapitalet men inte handskrifterna var ersättningsgill. Två domare ville ersätta stiftelsen inte bara för kapitalet men också för handskrifterna med ett belopp bestämt med hänsyn till deras betydelse för forskningen. Med ordförandens utslagsröst blev alltså resultatet att de sex domare som med tre olika, i och för sig liknande, motiveringar ville ge stiftelsen ersättning för kapitalförlusten dikterade utgången. Slutsatsen var därmed att stiftelsen hade rätt till ersättning för kapitalförlusten men inte för själva handskrifterna. Lagen var alltså grundlagsstridig såtillvida som den inte hade förutsett ersättningsrätt alls. Detta kan också uttryckas så, att ersättning dömdes ut direkt på grund av grundlagsbestämmelsen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=