konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 656 formfrågor och att det kunde antas att domstolarna inte skulle sätta sitt skön över de politiska myndigheternas. Andersen menade dock att domstolarna aldrig i sin praxis hade gett uttryck för en ”saa vidtgaaende Margin”.782 O. A. Borum tog i samma festskrift lätt motvilligt – ”[k]an der virkelig siges mere om dette fortærskede emne”783 – upp frågan om lagprövningen för att visa att det inte rådde enighet i doktrinen. Han begränsade sig till den materiella lagprövningen och inledde med att ställa frågan var stödet fanns för uppfattningen att domstolarna kunde pröva lagars grundlagsenlighet. Borum var enig med Ross i ett avståndstagande från Berlins uppfattning att lagprövningen nödvändigt hörde samman med det särskilda förfarandet för grundlagsstiftning. Inte heller ansåg Borum att lagprövningen kunde grundas på rangförhållandet mellan grundlag och lag. Efter att ha gått igenom framför allt Ross’ diskussion om lagprövningen var sedvanerätt och i så fall på grundlagsnivå tog han sig an frågan om lagprövningen ens kunde sägas grundad på klar och fast praxis från Højesteret. Det fanns ju ingen dom där någon lag hade åsidosatts. Højesteret hade emellertid förutsatt att den hade rätt att åsidosätta en lag. Frågan var om lagprövningen hade någon reell betydelse, när resultatet alltid hade blivit detsamma, nämligen att de ifrågasatta lagarna antingen inte var grundlagsstridiga eller att domstolen i vart fall inte ”med den Sikkerhed, som maatte kræves”784 kunde säga att de var grundlagsstridiga. Enligt Borum kunde man inte av praxis dra några som helst slutsatser om att Højesteret någon gång skulle komma att åsidosätta en lag som grundlagsstridig: ”De har hidtil aldrig gjort det, og der er ikke noget der tyder på at de nogensinde vil gøre det.”785 Två år efter det att Borum hade uttalat att inget tydde på att domstolarna någonsin skulle åsidosätta en lag som grundlagsstridig gjorde de just det. Højesteret hade i 1967 års fall förklarat lagen om stiftelsens delning grundlagsenlig men inte tagit ställning till ersättningsfrågan. Även om Højesteret som ett obiter dictumhade sagt att det inte fanns grund för ett ersättningskrav, 781 Ross 1966 s. 335. 782 Andersen 1969 s. 48. 783 Borum 1969, 49-61 på s. 49. Anmälaren tyckte att litteraturen i ämnet var ”i forhold til emnets begrænsede betydning overvældende”, se Ole Krarup, anm. av Fskr. till Alf Ross i Juristen1970 s. 161-168 på s. 162. 784 UfR1921 s. 644 på s. 646. 785 Borum 1969 s. 60. Rätt till ersättning? Det första åsidosattandet av en lag
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=