kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 647 Karl Bertil Lindgren hade ett konditori i Göteborg, och han åtalades för att ha sålt konditorivaror utan samband med servering. Han menade att han hade ordnad servering, medan Arbetarskyddsstyrelsen hade menat att det visserligen fanns bord i lokalen men att serveringen ”troligtvis” var ”mycket sporadiskt utnyttjad”746 och därför inte uppfyllde kravet på ordnad servering. Lindgren anförde då att det fanns ”1 bardisk, 2 bord, 1 vinkelsoffa samt 6 eller 7 stolar”747 och att han med hjälp av sina två anställda, som också arbetade med försäljningen i övrigt, kunde servera 12 till 13 personer samtidigt. Rådhusrätten lät Arbetarskyddsstyrelsen yttra sig på nytt, men den vidhöll sin uppfattning. Rådhusrätten fann inte vad Lindgren uppgivit vederlagt, och serveringen var då ordnad på det sätt som gjorde att butikstängningslagen inte skulle tillämpas på den försäljning som skedde i anslutning till den. Lindgren frikändes. Rådhusrätten diskuterade inte i vilken mån Arbetarskyddsstyrelsens föreskrift var bindande för rätten. Åklagaren överklagade och menade att Arbetarskyddsstyrelsens yttrande var bindande för domstolarna. Mot detta genmälde Lindgren, ”att butiksstängningslagens utformning – varigenom åt arbetarskyddsstyrelsen uppdragits att med för domstol bindande verkan fatta avgörande i fråga om brott förelåge eller ej – vore en mot grundlagen stridande konstruktion, som domstol vore berättigad att underkänna”.748 Hovrätten konstaterade att ordningen att administrativ myndighet avgjorde lagens tillämpning på viss butik hade lämnats utan erinran av lagrådet och inte kunde anses grundlagsstridig. Lindgren skulle därmed dömas till ansvar, och påföljden var dagsböter. Lindgren överklagade. Högsta domstolen lät Arbetarskyddsstyrelsen yttra sig en tredje gång, nu särskilt i frågan om vilken betydelse dess yttranden hade för domstol. Arbetarskyddsstyrelsen redogjorde för historiken bakom regleringen; den hade varit omdiskuterad, men syftet var att uppnå enhetlighet i rättstillämpningen. Arbetarskyddsstyrelsen och dess företrädare Arbetsrådet hade alltid haft den uppfattningen att deras beslut var bindande för domstolarna. Visserligen hade lagrådet år 1919 i anledning av det ursprungliga förslaget till reglering anfört att en ”sådan anordning där en domstol blir ovillkorligen bunden av en administrativ myndighets beslut innebär något för vanlig svensk rättegångsordning eljest främmande”,749 men 746 NJA1964 s. 471 på s. 472-473. 747 NJA1964 s. 471 på s. 473. 748 NJA1964 s. 471 på s. 473. 749 NJA1964 s. 471 på s. 475.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=