kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 639 dig och domstolarna kunde dras in i den politiska debatten.701 Det främsta argumentet mot lagprövningen torde enligt Jägerskiöld dock vara ”respekten för lagprodukten”,702 med vilken sammanhängde Suverän lagstiftare blir på dettta sätt monarken och parlamentet tillsammans, och det verkar också vara Jägerskiölds uppfattning, för han hänvisar till Naumanns uttalande omatt den”[l]agstiftandemakten (hos oss konung och riksdag tillsamman) är, så långt dess funktioner räcka, den högsta i staten”.704 Jägerskiöld diskuterade också Karl Olivecronas uppsats från år 1925. Den hade tillkommit inom ramen för Axel Hägerströms seminarium i praktisk filosofi, som Jägerskiöld kallar ”en då till en tid starkt uppmärksammad rättsfilosofisk skola”. Om detta är ett medvetet understatement kan jag inte avgöra, men den rättsfilosofiska skolan i fråga var väl ännu starkt uppmärksammad. Olivecronas uppdelning mellan bindande lag och en naturrätt som fanns i grundlagen övertygade inte Jägerskiöld, men han menade att Olivecronas kritik kunde godtas i den del den gentemot Reuterskiöld och Sundberg skulle avse deras tanke att domstolarna kunde välja att åsidosätta grundlagsstridiga lagar efter att ha beaktat samhällsnyttan i det enskilda fallet.705 Avslutningsvis diskuterade Jägerskiöld vilken inställning som kunde läsas ut av rättspraxis. Han noterade att det fanns oenighet i doktrinen om innebörden av rättsfallen. ”Rättsfallen synas dock klart giva vid handen, att domstolarna icke avvikit från den linje, som följts inom riksdagen.”706 Vad han syftade på var givetvis sin egen uppfattning om riksdagens linje, vilken inte var alldeles korrekt. NJA1928 s. 88 (Neuendorffska målet) och 1928 s. 175 (tobakshandlaren Öström) kunde inte läggas till grund för några slutsatser, 701 Jägerskiöld 1964 s. 14-16. 702 Jägerskiöld 1964 s. 16. 703 Jägerskiöld 1964 s. 16. Jfr Jägerskiöld 1947, se härtill Bindreiter 2009 s. 38. 704 Se kap. 3 avsnitt 1. 705 Jägerskiöld 1964 s. 17. 706 Jägerskiöld 1964 s. 17. ”hänsynen för riksdagen såsom suverän lagstiftare, såsom uttryck för ’folkviljan’, något som egentligen innebär ett förnekande av grundlagsbegreppet. I full överensstämmelse härmed står, att det ofta är engelska statsrättsliga ideal, som återspeglas hos oss – parlamentets allmakt är ju icke i England bunden av någon grundlag. Åsiktsbildningen sammanfaller på denna punkt nära med den höga uppskattning av riksdagens lagstiftningsmakt, som föranlett den gängse omtolkningen av RF§ 16, att denna vår Magna charta allenast skulle avse och binda regeringsmakten, inte riksdagen.”703
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=