kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 633 för ett uppenbarhetsrekvisit, och då fanns ”näppeligen [något utrymme] för politiserande från domstolens sida”. Svea hovrätt förde ett liknande men mera utförligt resonemang och ställde det ”rättsliga skyddet mot maktmissbruk, mot olika former av godtycke och övergrepp”672 mot det vanskliga i att domstolen kunde komma in på politiska ställningstaganden. Någon precis slutsats om hur lagprövningen borde utformas ledde inte resonemanget till. Justitierådet Lind uttalade i ett tillägg till Högsta domstolens yttrande några särskilda synpunkter. Han förespråkade en lagprövningsrätt som av principiella skäl också borde omfatta egentliga lagars grundlagsenlighet. Lagfästandet av mänskliga rättigheter utgjorde enligt Lind ”en samhällets programförklaring”, och det var Konstitutionens skydd för fri- och rättigheterna vann i styrka med lagprövning. Fri- och rättigheterna hade också en särställning genom att Sverige anslutit sig till EKMR. Den som blivit kränkt i sina rättigheter skulle, framhöll Lind, ”äga en effektiv möjlighet att tala härå inför inhemsk myndighet”. Sverige hade alltså ”åtagit sig att tillhandahålla kontrollmöjligheter och kan sägas ha underkastat sig viss inskränkning i lagstiftningsmakten”.674 Detta var skäl som också talade för lagprövningsrätten. När det gällde samspelet mellan lagprövningen och fri- och rättigheterna fanns en stor spridning på åsikterna. Högsta domstolen menade att lagprövningen kunde vara av särskild betydelse för upprätthållande av fri- och rättighetsskyddet, men att fri- och rättigheterna möjligen borde formuleras tydligare. Regeringsrätten ansåg att fri- och rättigheterna var så vagt skrivna att det inte kunde bli någon egentlig lagprövning. Hovrätten över Skåne och Blekinge ville ha tydligare fri- och rättigheter men ingen lagprövning, och regeringsrådet Hjern ville ha lagprövning men inga fri- och rättigheter; med de föreslagna fri- och rättigheterna kunde lagprövning komma att bli vanlig vilket var ägnat att ”försvaga samhällsorganens auktoritet” och kunde ”lamslå samhällsfunktionerna”.675 I anslutning härtill kan noteras att det i fråga om fri- och rättigheterna fördes en diskussion bland annat av Högsta domstolens ledamöter om deras bakgrund och om kravet på deras precision. Jus672 SOU1965:2 s. 64-65, båda citaten. 673 SOU1965:2 s. 67. 674 SOU1965:2 s. 67, båda citaten. 675 SOU1965:2 s. 70, båda citaten. ”en icke ringa landvinning under västerlandets kulturutveckling att, statsrättsligt och politiskt, hänsynen till den enskilde individen kommit att tillerkännas särskild betydelse vid sidan av statsnyttan”.673
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=