konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 632 andra Kammarrätten var tveksam till om grundlagsenligheten av egentliga lagar kunde prövas. Flera remissinstanser ansåg att frågan borde utredas närmare. Hovrätten över Skåne och Blekinge – sannolikt genom presidenten Björn Kjellin – analyserade själv frågan närmare. Det var klart att grundlag hade högre valör än vanlig lag, ”vore så icke fallet skulle den kunna ändras utan iakttagande av de regler som gäller för grundlagsändring”.669 Å andra sidan skulle domstolarna kunna komma till annan slutsats än riksdagen om en lags grundlagsenlighet, något som ingav hovrätten farhågor: Lagprövningsrätten kunde med undantag för extraordinära nödsituationer, där rättsordningens bestånd stod på spel, inte förväntas användas på ett sätt som skulle skapa politisk konflikt. Som konstitutionellt institut och garanti för grundlagens efterlevnad hade ”denna lagprövningsrätt alls ingen praktisk betydelse”. Resonemangen om lagprövningen borde utgå ur motiven, och då kunde rättighetskatalogen ”ges ett klarare och otvetydigare innehåll utan att detta får till följd att riksdagens möjligheter att genom lag närmare utforma rättigheterna inskränkes”.671 – Läsaren lämnas i bryderi över hur grundlagen kunde vara överordnad lag, men ändå inte, och varför rättighetskatalogen behövde vara klar och tydlig om den inte skulle tillämpas. Av intresse är att hovrätten indirekt ställde det problemet på sin spets att grundlagens överordning i en normhierarki och riksdagens överordning i en statsmaktshierarki inte lätteligen kunde föreligga samtidigt. Den först diskuterade normhierarkin kom efter hand som resonemanget fortskred att övergå till en statsmaktshierarki. Riksåklagaren noterade att parlamentarismen hade inneburit att 1809 års maktfördelning hade upphört att fungera, vilket talade för lagprövningen som en garanti för grundlagens upprätthållande. Riksåklagaren uttalade sig 669 SOU1965:2 s. 62-63. 670 SOU1965:2 s. 63. 671 SOU1965:2 s. 63, båda citaten. ”Ett fullföljande av denna tankegång leder emellertid till att domstolar och myndigheter skulle kunna indragas i politiska konflikter, som vore synnerligen olyckliga för deras ställning. Den frihet som tillkommer dem i deras rättstillämpning kan icke få utövas på ett sådant sätt att de intar en suverän ställning i förhållande till riksdagen, som är och måste vara det främsta statsorganet. Teoretiskt föreligger här en olöslig konflikt. I praktiken torde den komma att lösas genom att det anses självfallet att en av riksdagen på otvetydigt sätt antagen grundlagstolkning får en vägledande betydelse på samma sätt som lagmotiv i praktiken binder de tilllämpande organen.”670
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=