kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 625 Riksåklagaren anslöt sig i denna del desto tydligare till synsättet att förordning var underordnad lag, något som ligger särskilt nära till hands beträffande en förordning som härleds från bemyndigande i lag. Åter bortsåg Riksåklagaren från Östen Undén och uppfattade det somcommunis opinio doctorumatt i vart fall lagstridiga förordningar skulle åsidosättas. Riksåklagaren fortsatte med att diskutera normprövningsmarginalen, också i anslutning till 1954 års fall: När det gällde uppenbarhetsrekvisitet var Riksåklagaren alltjämt inne på den linjen, att det var en fråga om konflikt mellan två bestämmelser. På annat sätt kan det inte förstås att det var fråga om uppenbarheten i att ’förordningenstrider mot en lagstiftningsakt av högre statsrättslig valör’. Att det fanns ett konfliktperspektiv till, nämligen mellan statsmakterna, framgår 645 NJA1961 s. 253 på s. 273. 646 NJA1961 s. 253 på s. 273. uti Statsvetenskaplig tidskrift 1930 s. 363 ff). Tankegången synes – omman bortser från Undén – ha vunnit allmän anslutning inom den senare doktrinen. De rättsfall som föreligga på området förefalla också närmast ge stöd för den av doktrinen sålunda intagna ståndpunkten. Ämbetet hänvisar härutinnan till den rättsfallsredogörelse som juris docenten Gustaf Petrén lämnat i sin artikel om domstols lagprövningsrätt i Svensk juristtidning 1956 s. 500 ff. Ytterligare må hänvisas till Jörgen Westerståhls utredning i 1941 års betänkande (SOU1941:20) ang. ändrad lydelse av § 16 regeringsformen och till ett uttalande av dåvarande hovrättsrådet (numera Just.R) Y. Söderlund i bilagan nr 3 till 1952 års betänkande med förslag till allmän förfogandelag m. m. (SOU1952:24 s. 267). Ämbetet har för egen del redan i rättsfallet 1954 s. 144 intagit den ståndpunkten, att det ej är uteslutet att en domstol kan nödgas åsidosätta enKM:s förordning på grund av dess bristande överensstämmelse med allmän lag.”645 ”Samtidigt har emellertid ämbetet hävdat, att ett sådant åsidosättande kan ske endast omdet är uppenbart att förordningen strider mot en lagstiftningsakt av högre statsrättslig valör. För denna ståndpunkt anser sig ämbetet ha stöd bl. a. i uttalanden av Malmgren i arbetet Sveriges författning, del II, s. 140 ff, av Herlitz i Svenska statsrättens grunder, 1 uppl. s. 321 ff, av Söderlund på nyss anfört ställe och av Petrén i hans nämnda artikel uti Svensk juristtidning 1956. Det torde väl också för ett naturligt betraktelsesätt te sig ganska självklart, att det för att en domstol skall kunna taga ett så allvarligt steg som att stämpla en avKMutfärdad författning helt eller delvis såsom en nullitet måste vara fullt klarlagt, d. v. s. uppenbart, att författningen i fråga strider mot stadgande av högre valör. Tolkningsfrågan får med andra ord icke ge anledning till tvekan. Kan det anföras skäl såväl för som emot, kan ett åsidosättande ej få ske.”646
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=