kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 623 Hos Högsta domstolen yrkade Elsell att åtalet skulle ogillas även på den grunden att förbudet mot mottagande från utlandet av svensk valuta saknade stöd i valutalagen. Domstol hade enligt Elsell inte rätt att döma för brott mot valutaförordningen i vidare mån än valutalagen medgav. Riksåklagaren och Valutastyrelsen (tidigare Valutakontoret) var ense om att förbudet i 6 § valutaförordningen mot mottagande av betalning i svenska kronor från någon som var bosatt i utlandet inte kunde stödjas på 2 § valutalagen eller på ett bemyndigande i 5 § att ge verkställighetsföreskrifter. Förbudet var emellertid enligt dem erforderligt till förhindrande av åtgärder som var ägnade att uppenbart motverka vinnandet av valutaregleringens ändamål och kunde därför stödjas på det andra bemyndigandet i 5 §. I denna del meddelade Riksåklagarämbetet också sin syn på lagprövningen: I det aktuella fallet ansåg Riksåklagaren mot bakgrund av ”den inträdda förskjutningen i fråga om valutaregleringens ändamål”643 och Kungl. Maj:ts möjlighet till förhindrande av åtgärder som var ägnade att uppenbart motverka vinnandet av valutaregleringens ändamål, att det inte var uppenbart att förordningsföreskriften saknade stöd i lag. Elsell gjorde gällande att det var uppenbart att sådant lagstöd saknades. Vid huvudförhandling inför Högsta domstolen pläderade parterna mera utförligt i frågan. Det är av intresse att återge Riksåklagarämbetets – i och för sig ganska utförliga – redovisning av vad som enligt ämbetet var gällande 642 NJA1961 s. 253 på s. 270-271. 643 NJA1961 s. 253 på s. 271. ”Spörsmålet har uppenbarligen betydelse för detta mål endast under förutsättning, att det antages att domstol äger ingå på prövning, huruvida en avKMutfärdad förordning överensstämmer med allmän lag och, därest så finnes ej vara fallet, har att åsidosätta förordningens bestämmelser. Spörsmålet om denna domstolarnas författningsprövningsrätt har behandlats i den stats- och förvaltningsrättsliga litteraturen. Ämbetet anser sig icke här behöva angiva denna litteratur, enär den ju redovisas i Nils Regners bibliografi, Svensk juridisk litteratur, s. 425 f. Härutöver bör dock endast hänvisas till Nils Herlitz, Svenska statsrättens grunder, 2 uppl. 1956, s. 17 ff och 236 ff. Ämbetet har för sin del i ett tidigare mål, NJA1954 s. 144, intagit den ståndpunkten att det icke är uteslutet, att domstol kan nödgas åsidosätta enKM:s förordning på grund av bristande överensstämmelse med allmän lag. I enlighet med den uppfattning, som i ovanberörda litteratur företrädes av dem vilka över huvud vilja tillerkänna domstol författningsprövningsrätt, har ämbetet därvid hävdat, att ett dylikt åsidosättande kan ifrågakomma endast i uppenbara fall av sådan bristande överensstämmelse.”642
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=