konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 622 Lagtekniskt hade valutaregleringen utformats som en samfällt stiftad valutalag och en av Kungl. Maj:t ensam beslutad valutaförordning. Enligt 2 § valutalagen fick Kungl. Maj:t meddela straffsanktionerade föreskrifter om handeln med bland annat utländsk valuta. Kungl. Maj:t hade också enligt 5 § rätt att meddela vissa verkställighetsföreskrifter och föreskrifter som var erforderliga ”till förhindrande av åtgärder, som äro ägnade att uppenbart motverka vinnandet av det med förordnandet avsedda ändamålet”.641 Enligt 6 § valutaförordningen krävdes tillstånd av Riksbanken för den som ville ta emot betalning från någon som var bosatt i utlandet, således även omfattande betalning i svenska kronor. Den som bröt mot detta eller med hjälp av oriktig uppgift hade skaffat Riksbankens (Valutakontorets) tillstånd straffades enligt förordningen med dagsböter eller fängelse. I NJA1961 s. 253 uppkom fråga om det nyss nämnda förbudet i 6 § valutaförordningen kunde stödjas på någon av bestämmelserna i lagen. Allmän kriminallag skulle enligt 87 § regeringsformen stiftas av konungen och riksdagen gemensamt, så ett straffbud utan stöd i lag skulle vara utan verkan. Målet handlade om ett företag som hade fått tillstånd att ta emot betalning från Brasilien och Uruguay för skinnvaror som skulle förbrukas där. Enligt åtalet hade emellertid förbrukningslandet och det land varifrån betalningen kommit varit USA. Pengarnas väg genom Brasilien och Uruguay hade då varit en skenmanöver; betalningen skulle inte ske i dollar utan i kronor, som kunde köpas till underpris i de länderna. Med USAsom förbrukningsland skulle betalningen ha fått tillstånd endast om den skulle ske i dollar. En företrädare för bolaget, Carl Emil Elsell, åtalades för att utan tillstånd ha mottagit betalningarna. Elsell invände att varorna faktiskt sålts till Brasilien och Uruguay och att betalning mottagits från de länderna. Rådhusrätten fann inte utrett att varorna förbrukats i USA, varför åtalet föll redan där. I Svea hovrätt hade ytterligare utredning tillkommit. Det hade bland annat klarlagts att det uppgivna sydamerikanska företaget inte existerade. Då var USA förbrukningsland, och betalningen hade – oavsett om den förmedlats via Sydamerika – inte skett på ett sätt som omfattades av tillståndet. Elsell befanns ha vetat om detta och dömdes till dagsböter. i dess äldre lydelse, och härmed även den äldre valutaförordningen, årligen förlängts ha statsmakterna, länge utan ändring av valutaförfattningarna, godtagit den förändring av valutaregleringens karaktär som sålunda framdrivits av nya yttre förhållanden. Att så skett torde också sammanhänga med att valutaregleringen, allteftersom dess ransonerande funktion minskat i betydelse och kunnat ersättas med övervakande och ledande uppgifter, blivit allt mindre ingripande.” 641 Lag (1939:350) om förfogande över utländska betalningsmedel m.m. (valutalag).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=