kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 621 joriteten höll sig nära till bestämmelsens text. Conradi satte in den i dess historiska sammanhang och hans tolkning ligger nära enoriginal intent-tolkning men med teleologiska och kontextuella inslag: vad kan grundlagsfäderna tänkas ha avsett, utifrån sin förförståelse? På ett mer allmänt plan kan också diskuteras vad avgörandet säger om domstolarnas syn på förhållandet mellan stat och enskild. Riksdagsledamöterna hade i 110 § fått en särskild frihet, som skyddade dem mot den myndighetsutövning som de kunde utsättas för även som följd av en civilrättslig talan. Uppfattat på detta sätt är det riksdagsledamoten som skyddas mot statens maktutövning, och det ger anledning att – utifrån ett rättighetsperspektiv och ett yttrandefrihetsskydd särskilt i politiska sammanhang – ge bestämmelsen en vid tolkning. Endast Conradi fäste avseende vid den aspekten. Ett annat sätt att se på saken är att 110 § var ett skydd för riksdagsledamoten som makthavare mot den enskildes anspråk. Sedd på det sättet finns anledning att utifrån ett rättighetsperspektiv ge bestämmelsen en snäv tolkning, så att den enskilde kan få sin sak prövadmot den somutövar statsmakt. Möjligen kan detta ha legat i majoritetens tankegång, men det sägs inte uttryckligen. År 1965 ändrades orden i 110 § regeringsformen ”Ej må någon riksdagsman under tilltal ställas…” till ”Ej må talan mot riksdagsman väckas…”. År 1939 antogs, inför det förestående kriget, en valutalagstiftning vars syfte var att reglera både in- och utflödet av valuta i landet. Risken var tvåfaldig: om Sverige skulle dras in i kriget skulle utländskt kapital fly, och om Sverige skulle stå utanför skulle utländskt kapital strömma in. Genom valutaregleringen skulle förhindras påverkan på den svenska kreditmarknaden och ränteutvecklingen, minskning av valutareserven, samt inflation. Valutaregleringen innebar praktiskt sett att all växling mellan svensk och utländsk valuta lades under Riksbankens kontroll.640 640 Helén Örnemark Hansen, Om valutabrotten, Lund 1985, s. 11-15. – Jfr valutastyrelsens yttrande i NJA1961 s. 253 på s. 267: ”Valutaregleringen har sålunda under de närmaste åren efter kriget måst inriktas på att förhindra tillflöde till Sverige av internationellt mindre gångbara valutor och utflöde av mera gångbara med härav följande försämring av valutareservens kvalitativa sammansättning. I detta syfte har eftersträvats att leda betalningarna in på sådana betalningsvägar att betalningar från Sverige ej skedde i bättre (mera konvertibla) valutor och betalningarna till Sverige ej i sämre (mindre konvertibla) valutor än nödvändigt. Den skedda utvecklingen innebär väl visserligen, att valutaregleringen använts för uppgifter, som vid dess tillkomst ej kunnat förutses. Men genom att valutalagen Förordning uppenbart utan lagstöd?
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=