konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 620 riksdagsledamots immunitet. I riksdagen debatterades år 1959 försäljningen av en staten tillhörig fastighet iNorrköping. En riksdagsledamot yttrade sig, och den tilltänkte köparen ansåg sig ärekränkt av talarens yttrande. Han stämde denne och yrkade skadestånd med 10 000 kr. Frågan var om110 § regeringsformen – ingen riksdagsman kunde ”under tilltal ställas [---] för sina gärningar eller yttranden” i den egenskapen, om inte fem sjättedelar av den kammare han tillhörde lämnat tillstånd – hindrade talan. Frågan var nu om stadgandet skulle läsas enligt sin ordalydelse och bara omfatta åtal eller om det också skulle omfatta civilrättsliga krav. Talaren gjorde gällande att det stred mot regeringsformens syfte och ändamål att tillåta en skadeståndstalan som innefattade bedömningen av en brottslig gärning som prejudiciellt moment. Bestämmelsen måste tolkas utifrån vad som avsågs år 1809, och det fanns åtskilliga exempel på att ”ställa under tilltal” under tiden fram till år 1809 hade kunnat avse också en civilrättslig talan. I ett av köparen åberopat utlåtande av Halvar Sundberg framhölls att 110 § regeringsformen konsekvent hade ansetts bara gälla åtal för brott, och att ansvar för brott och skadeståndsansvar visserligen hade ett historiskt samband men allt mer hade kommit att bli självständiga i förhållande till varandra. Stadgandet skulle då läsas restriktivt och enligt sin ordalydelse. Högsta domstolens majoritet fann att 110 § inte utgjorde hinder för en civilrättslig talan. Domstolen lade således ordalydelsen till grund för bedömningen. Ett justitieråd – Conradi – ansåg att bestämmelsen utgjorde hinder för målets prövning. Han fann att ersättning för ärekränkning vid tiden för regeringsformens tillkomst utgjordes av andel i eventuella böter. Skadestånd uppfattades vid den tiden, i de fall det förekom, som ett bihang till straffet. En skadeståndstalan behandlades som ett brottmål även om den fördes utan samband med åtal. En förklaring från år 1807 om hinder för enskild part mot att ’tilltala’ domare för brott i ämbetet hade omfattat både straffrättsliga och privaträttsliga anspråk. Conradi framhöll också betydelsen av det samhällsintresse som låg i att riksdagsledamöterna fick tala fritt i riksdagen: Målet säger en hel del om hur Högsta domstolen tolkade grundlagen. Ma639 NJA1960 s. 758 på s. 770. ”Det är icke väl förenligt med en naturlig uppdelning av riksdagens och domstolarnas befogenheter, att domstolarna, utan den opinionsyttring som kammarens med stöd av 110 § regeringsformen lämnade medgivande till anställande av talan innebär, inlåta sig på prövning av gränserna för en riksdagsledamots yttrandefrihet.”639
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=