kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 617 argumentationens mål, vilket skulle kunna öppna för motargumentet att det i lika stor mån borde vara oklart mot exakt vilken innebörd av grundlagen lagarnas grundlagsenlighet skulle prövas. Också huruvida det fanns grundlagsskyddade rättigheter var en öppen fråga. Undéns angreppssätt var ett annat. Han vidhöll konungens och riksdagens gemensamma suveränitet och överordning. Detta är delvis en rest av tänkandet från det tidiga 1800-talet,625 men sedan dess hade folksuveräniteten och därmed parlamentarismen gjort regeringsmakten avhängig parlamentet och oavhängig kungamakten. Den enighet mellan två statsmakter som krävdes förelåg alltså per automatik, när folkmajoritetens makt – sådan den återspeglades i riksdagen – hade talat; den gavs då rent symboliskt en bekräftelse av den andra statsmaktens majestät. På detta sätt kunde regeringen undvika rättsligt ifrågasättande av lagstiftningen. Detta blir tydligt om man beaktar att Undén inte anförde exempelvis att lagprövningen var ofarlig, eftersom riksdagen ändå rimligen tänkte lagstifta inom grundlagens ram. Undén debatterade i första hand som regeringsmedlem. När det gäller rättsfallens tolkning fokuserade han på utgången (inte åsidosättande) snarare än vägen dit (lagprövningsmöjligheten avvisades inte).626 Både Petrén och Undén hade väsentligt förflyttat sina positioner i förhållande till rättsstaten under de senaste tio till femton åren. I Svensk juristtidningår 1941 hade Undén skrivit omHøyesteretts motstånd mot den tyska ockupationsmaktens försök att omdana författningen och inskränka domstolarnas oavhängighet och lagprövningsrätt. Han hade där engagerat pläderat för den liberala rättsstaten, parlamentarismen och domstolarnas oavhängighet. Lag skulle gå före makt, och domstolarna skulle inte tillämpa grundlagsstridig lag eller folkrättsstridiga påbud från ockupationsmakten.627 År 1955 var Undén inte lika engagerad i den liberala rättsstatens uppdelning mellan normgivning och beslutsfattande i enskilda fall, vilket framgår av hans sätt att se på Regeringsrättens ställning. Han var inte heller lika intresserad av att domstolarna föredrog lag framförmakt, omdet innebar att de föredrog grundlagen framför ställningstagandena från den riksdagsmajoritet vars åsikter Undén delade. Häremot kan framhållas att det är skillnad på att domstolarna motsätter sig försök till omstörtande av författningen och mot625 Jfr Sundberg 1960 s. 65 där Undéns ställningstagande beskrivs som ”en efterklang” av ”den äldre meningen”. 626 Jfr Bindreiter 2009 s. 31 och 35-36. 627 Undén 1941 s. 889-895. Se också Frede Castberg, ”Östen Undén som folkerettslærd og som utenrikspolitiker” i TfR1946 s. 131-142.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=