kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 609 förespråkande av lagprövningsrätten omnämndes genom lagutskottets enligt Undén585 avvisande uttalande. Stjernberg hade också uttalat sig mot lagprövningsrätten. Herlitz’ uttalande i riksdagsdebatten, när han satte ett frågetecken för Undéns ståndpunkt, kommenteradeUndén med att Herlitz inte försökte åberopa någon grundlagsbestämmelse till stöd för sin ståndpunkt. Detta satte han i motsats till Reuterskiölds argumentation om att parlamentarismens införande och bortfallandet av kungens röster i Högsta domstolen skulle ha inneburit att domstolarna kunde pröva lagars grundlagsenlighet. Han nämnde dock inte Reuterskiölds bärande tanke, nämligen att parlamentarismen hade inneburit att maktbalansen mellan kung och riksdag försvunnit, varvid denna hade ersatts av en ny maktbalans mellan lagstiftande och dömande makt. När Undén refererade den bärande tanken hos Reuterskiöld som enbart att hindret för ”konungen i högsta domstolen [att] underkänna vad konungen i statsrådet beslutat” bortfallit genom att de två rösterna som tillkom kungen personligen i Högsta domstolen avskaffats, kunde han dra följande slutsats: ”Denna subtila argumentering har uteslutande kuriositetsintresse och Reuterskiöld torde inte ha fått många anhängare för sin tolkning.” 47 § regeringsformen, omatt domstolarna skulle döma efter lag och laga stadgar, hade ingen betydelse i detta sammanhang, och inte heller uttalanden av ”enstaka teoretiker”.586 Undén tyckte dock att Herlitz’ ”antydan om en ny domstolspraxis”587 var av större intresse. Undén sammanfattade den som att Högsta domstolen ansett sig behörig att pröva vissa frågor om ämbets- och tjänstemäns rättsställning, närmare bestämt i förhållande till skyddet för dem i 36 § regeringsformen. Undén åberopade vidare att ingen föreskrift underkänts i NJA1928 s. 88 (Neuendorffska målet), vilket borde ha skett vid en bokstavlig grundlagstolkning, och att Högsta domstolen inte hade uttalat att den utförde lagprövning. Beträffande NJA1934 s. 515 (Lübeckska målet) sade han att Högsta domstolen hade funnit att en föreskrift inte stred mot 36 § regeringsformen, men han uttalade sig inte om på vilket sätt det skulle visa att lagprövning inte hade utförts. De andra fall som diskuterats – troligen avsåg han främst NJA1954 s. 532 I-II (civila avlöningsreglementet II) – menade Undén bara innebar att ensidiga ändringar av avtal inte var acceptabla, vilket inte hade med grundlagsenligheten att göra. Den sammanfattande slutsatsen var: 585 Se ovan kap. 2 avsnitt 4. 586 Undén 1956 s. 261, alla tre citaten. 587 Undén 1956 s. 261.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=