kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 601 Johs. Andenæs svarade Seip.539 Han framhöll att domstolarna själva hade måst ta ställning till omgrundlagsstridiga lagar skulle åsidosättas och att det var naturligt att – om det fanns en normhierarki – svara jakande på den frågan. Också om domstolarna hade avvisat en lagprövningsrätt, till exempel om det hade ansetts att grundlagen bara riktade sig till Stortinget, hade det kunnat anses vara ett politiskt ställningstagande. Andenæsmedgav att Aschehoug var den förste som ingående diskuterade lagprövningsrätten och gav den ett erkännande, men något brott i utvecklingen var det inte fråga om. Det hade funnits delade meningar om lagprövningens räckvidd, men dess existens hade bara bestritts av få. Däremot kunde lagprövningen tänkas ha ökat i betydelse när maktbalansen mellan kung och storting hade försvunnit. Efter kriget hade lagprövningsrätten också bekräftats i praxis, särskilt i Rt. 1952 s. 932 där grundlagen hade hindrat en lags retroaktiva verkningar, och den stod därför starkare än förr. Domstolarnas lagprövning utgjorde ett skydd för individen mot statsmakten.540 Andenæs satte också in domarna i deras tidsmässiga och kulturella kontext. Samhällets syn på otukt, blasfemi, äganderätt, avtalsfrihet och socialpolitik, med mera, hade ändrats. Samtidigt hade grundlagsbestämmelserna inte ändrats på motsvarande sätt. Att domarna var påverkade av det samhälle de levde i och att tolkningen av olika grundlagsbestämmelser modifierades över tid, även i ljuset av ny forskning och nya fakta som lagts fram inför rätten, var inte konstigt. Detta påverkade inte lagprövningsrätten som sådan men dess utfall i enskilda fall.541 I andra avseenden hade grundlagsbestämmelsernas skyddsföremål stärkts: en anledning till att tryckfriheten inte hade kringskurits av lagstiftningen och behövt bevakas av domstolarna var att lagstiftaren själv och det omgivande samhället, med understöd av pressen, slog vakt om den.542 Seip försvarade sig gentemot Andenæs.543 Det var sällsynt för en historiker, konstaterade han, att ”hans kildemateriale [Andenæs] reiser seg i protest og vil tolke seg selv på en annen måte”.544 Han diskuterade därför skillnaden mellan ett historiskt och ett juridiskt angreppssätt, och på vilket sätt juridik och politik mötte varandra. På vissa punkter modifierade han sina uppfatt539 Andenæs 1965:1 s. 22-43. 540 Andenæs 1965:1 s. 29-35. 541 Andenæs 1965:1 s. 35-36. 542 Johs. Andenæs, ”Grunnlov og menneskerettigheter gjennom 150 år” i LoR 1965 (cit. 1965:2) s. 49-58, ssk. s. 52-53. 543 Seip 1965:2 s. 396-423. 544 Seip 1965:2 s. 396.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=