konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 600 nare justeras, och då föll delar av resonemanget530 – ”[m]ed hård hånd [---] de prejudikater som forelå”531 så att han kunde etablera en sedvana. Vad man kan säga i efterhand, bortsett från att Aschehoug byggde vidare på en teori som redan var väletablerad, är att lagprövningen med rätta kunde anses få ökad bettydelse som minoritetsskydd, när inte längre storting och regering balanserade varandra. Seip hade emellertid också något att säga om samtiden. Han menade att teorin om lagprövningsrätten, ”skilt som den er fra dagens praksis, er da som et flagg på et synkende skip”.532 Lagprövningen hade enligt Seip efter andra världskriget minskat i betydelse, och domarna hade ”anstrengt seg for å dreie loven dit det politiske kompass pekte hen”.533 Andenæs hade emellertid inte begränsat den på det sätt som praxis enligt det synsättet krävde, utan talat om grundlagens väktare och avsaknad av uppenbarhetskrav.534 Vid samma tidpunkt fannTorsteinEckhoff535 att ”omslaget i teori og praksis”536 kom på 1880-90-talen, och han drog samma slutsats som Seip, nämligen att det var parlamentarismens införande som ledde till att Aschehoug år 1885 så energiskt argumenterade för lagprövningen. Han var mera måttfull än Seip, för han påstodinte att ”Aschehoug og hans meningsfeller handlet ut fra en bevisst plan om å skyve domstolene fram til å bli en ny konservativ garanti som erstatning for den som var gått tapt i 1884”.537 I stället tänkte han på att den allmänna politiska situationen skapade grogrund för en lagprövningsvänlig inställning hos konservativa jurister. Han ansåg att behovet av lagprövning väl kunde vara större i en parlamentarisk demokrati än i en stat där egentlig maktdelning rådde, men å andra sidan fanns risken att domstolarna uppfattades somatt de gjorde partipolitiska ställningstaganden på den sida som förlorat i Stortinget. Om domstolarna uppfattades på det sistnämnda sättet kunde en regering med parlamentariskt stöd tänkas gå in för att vinna maktkampen; det skulle då bli en öppen konflikt mellan statsmakterna, och domstolarna skulle sannolikt stå som förlorare.538 530 Slagstad 1990, s. 149-150 eller 2001 s. 252-253, jfr Seip 1990 ssk. s. 27. 531 Seip 1965:1 s. 7. 532 Seip 1965:1 s. 14-15. 533 Seip 1965:1 s. 14. 534 Se härtill Andenæs 1945:2 s. 228-232, 1948 s. 234-238, 1962 s. 251-256. 535 Eckhoff 1964:2 s. 109-147. 536 Eckhoff 1964:2 s. 124. 537 Eckhoff 1964:2 s. 125. 538 Eckhoff 1964:2 s. 123-133.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=