kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 597 principiella ansvar för rätten utvecklades inte. I Danmark var diskussionen mera skeptiskt hållen, och det rättsfall som finns berörde en ovanligt klar konventionsbestämmelse som dessutom inte berörde några vitala politiska intressen. 1950-talets likhet i angreppssätt med 1930-talet har redan nämnts. I Norge, Sverige och Finland var, under båda perioderna, uppfattningen att normprövning fanns men var så begränsad att knappast någon lag kunde förväntas åsidosättas. I 1960-talets diskussioner och praxis där de internationella perspektiven blev viktiga finns emellertid en tydlig skillnad: I Norge var domarens ansvar för rätten och dess rättfärdighet mycket mer betonat än i Sverige och Danmark. Det är rimligt att koppla den attityden till norska Høyesteretts agerande år 1940 och till de åsidosättanden av grundlagsstridig lag som skedde under 1800-talet. Även om attityderna i Norge inte var unika då, skilde sigNorge från de andra länderna på så sätt att grundlagen faktiskt genom domstolarna hade satt gränser för lagstiftningen, och däri ligger en lång linje fram till 1960-talets diskussion och praxis därEKMRtogs på allvar. Paavo Kastaris bidrag i Verfassungsgerichtsbarkeit in der Gegenwart år 1961 har nämnts i föregående avsnitt. Han utvecklade sin uppfattning vid det nordiska juristmötet år 1966. Han kunde då åter konstatera att domstolarna, sedan förslaget om införande av lagprövningsrätt hade fallit år 1931, inte hade ansett sig äga sådan rätt. Förklaringen var dubbel: Riksdagen hade sedan ofärdsåren ställning som grundlagsväktare och hade ”utvecklat grundlagarnas hierarkiska överordning i lagstiftningsskedet till ett helt system, som torde vara enastående i världen”.514 Å andra sidan hade – enligt Mikael Hidén – ”domstolarnas och myndigheternas sköld inte förblivit obefläckad i rättskampen mot förryskningssträvandena i slutet av autonomin”,515 vilket ledde till att riksdagen snarare än domstolarna uppfattades som en garant för medborgarnas rättigheter. Domstolarna hade ju medverkat i politiskt känsliga och icke rättssäkra processer.516 514 Paavo Kastari i Förhandlingarna vid det 24 nordiska juristmötet i Stockholm 1966, Stockholm 1967, s. 251. 515 Mikael Hidén, ”Statsskickets utveckling i Finland” i SvJT1984 s. 907-921 på s. 916-917. 516 Se kap. 4 avsnitt 1. 4. Historien som argument och motargument Finland: Historien som begränsande faktor
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=