konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 596 Om man inleder en jämförelse med rättsutvecklingen i domstolspraxis, kan betydande likheter iakttas. I de tre berörda länderna finns under 1960-talet domstolsavgöranden där EKMRbehandlats som innehållande rättsregler relevanta för dömandet. Dessa rättsregler synes ha befunnit sig på en nivå högre än vanlig lag. Denna likhet är överraskande i belysning av de stora skillnaderna mellan länderna när det gäller domarens uppgift mer generellt – idealism eller realism? – och med tanke på den principiella skillnaden mellan Wolds och Undéns synsätt och Wolds skarpa kritik från norsk synpunkt av den svenska inställningen till Europadomstolen. Det fanns historiska erfarenheter att lära av, både i närområdet några decennier tidigare och i omvärlden, och det fanns jurister som kunde lära av sin egen historia. Svårare var att placera in lärdomarna i vardagen – var det fråga om utomrättsliga eller inomrättsliga principer, vad hade de närmare bestämt för innebörd och när hade den enskilde domaren en skyldighet att agera? Från en domares utgångspunkt – att tillämpa rätten i det enskilda fallet – var det inte nödvändigtvis svårt att väga inEKMRi bedömningen. I vissa fall var en bestämmelse i EKMRså precist formulerad att den kunde tillämpas direkt, som i 1966 års danska byretsavgörande. I övrigt var problemet snarare att konventionens bestämmelser ännu inte hade preciserats tillräckligt genom Europadomstolens praxis. Att då tolka konventionen på ett sätt som åsidosatte nationell rätt låg inte nära till hands. Detta var gemensamt för Danmark, Norge och Sverige. Det finns dock också viktiga skillnader mellan länderna. Finsk rätt skilde sig ju radikalt från de andra ländernas rätt när det gällde möjligheten till prövning av lagars grundlagsenlighet och när det gällde möjligheten till prövning av nationell rätt mot EKMR: I det första avseendet fanns ingen lagprövning och kontroversiella lagar antogs i grundlagsordning, i det andra avseendet var Finland inte anslutet. Men även mellan de andra länderna fanns skillnader. I Norge tog man upp domarens uppgift och sättet att se på domarkulturen till principiell diskussion, och där fördes en principiell diskussion omEKMR:s tillämplighet. Den diskussionen kom också att återspeglas i Høyesterett, även om det inte klargjordes hur domstolarna skulle agera i fall av motstridighet mellan nationell rätt ochEKMR. I Sverige användes EKMRpå 1960-talet av en och annan domare, varefter de högsta domstolarna på 1970-talet markerade försiktighet genom att lyfta fram den dualistiska principen som argument. Någon bred diskussion om domarens Sammanfattande slutsatser: Skillnad i angreppssätt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=