konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 594 I NJA1973 s. 423 prövades samma frågor fast på talan av enskild mot staten. En av lokförarna, som inte hade fått retroaktivt lönetillägg eftersom hans organisation hade vidtagit stridsåtgärder, begärde ersättning motsvarande det retroaktiva lönetillägget. Han åberopade bland annat art. 11, 13 och 14 i EKMRsamt en del andra internationella dokument. Staten invände att EKMRoch de andra fördragen inte utgjorde ”någon svensk rättskälla” eller i vart fall inte ägde ”tillämpning i förevarande fall”.503 Svea hovrätt noterade att konventioner inte var bindande för rättstillämpningen utan inkorporering men att de kunde användas som utfyllnad av svensk rätt. Sådan utfyllnad framstod som särskilt naturlig beträffande EKMRsedan Sverige godtagit Europadomstolens jurisdiktion. De åberopade artiklarna kunde enligt hovrätten inte anses innefatta någon likalönsprincip. Hovrätten fann emellertid att kollektivavtalet utgjorde ett tredjemansavtal med negativt innehåll och att det skulle strida mot bestämmelsen om tro och heder i 33 § avtalslagen att tillämpa det mot lokföraren. Han fick därmed framgång med sin talan. Framgången varade emellertid inte i Högsta domstolen. Högsta domstolen anslöt sig till hovrättens uppfattning om att konventioner behövde inkorporeras för att kunna tillämpas, däremot uttalade sig inte domstolen om vilken betydelse de kunde ha som utfyllnad av rätten. Högsta domstolen ansåg inte att de internationella dokumenten innehöll någon rätt till lika lön för lika arbete. Utan att ange om rättsregeln hämtades från svensk rätt eller från internationella dokument öppnade Högsta domstolen för att gentemot utomstående arbetstagare direkt diskriminerande avtalsvillkor kunde anses icke tillämpliga, men att strejk bröt retroaktivitet var inte av den karaktären. Detta var, såvitt kan utrönas, första gången efter NJA1963 s. 284 (falskdeklarationsbrottspreskription) somEKMRöver huvud taget nämndes i ett fall refererat i NJA. Förhållandet mellan svensk rätt ochEKMRställdes visserligen inte på sin spets, men kanslirådet Rolf H. Lindholm skrev tretton år senare att den mening, somvisade att Högsta domstolen faktiskt hade utfört en materiell prövning, var viktig.504 Som en jämförelse noterade han att Regeringsrätten hade framstått sommer restriktiv än Högsta domstolen,505 när den i RÅ1974 ref. 61 hade konstaterat att en skolstyrelse inte hade anledning 503 Båda citaten: NJA1973 s. 423 på s. 427. 504 Rolf H. Lindholm, ”Mänskliga rättigheter i Sverige. Rätten till domstolsprövning” i SvJT 1986 s. 12-22 på s. 15-16. 505 Lindholm 1986 s. 16.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=