konstitutionellt kritiskt dömande, volym i 590 sådant tvångsarbete som omfattades av art. 4EKMR. Heiberg fann att lagen var förenlig medEKMR, och det fanns då inte anledning för honom att diskutera frågan omEKMRhade gått före lagen, om dessa hade varit stridande mot varandra.485 Även om grundlagen kunde tänkas ge längre gående rättigheter änEKMR, ansåg Heiberg inte expropriationsbestämmelsen relevant, och när det gällde grundlagens anda och principer fann han med ett liknande resonemang som han hade fört beträffandeEKMRatt lagen inte inkräktade på dem.486 Övriga fyra domare instämde med Heiberg. Inget av de båda målen avgjordes i plenum. Av intresse är att Høyesterett alls prövade lagens förenlighet medEKMR. Därmed erkändes EKMRsom en viktig rättskälla.487 Domstolen gjorde det alltså inte enkelt för sig genom att säga att den inte var behörig att göra sådana prövningar. Det har framhållits att det framträdande draget i bland annat 1961 års dom är Høyesteretts ovilja att generellt uttala att norsk rätt går före folkrätten, något som eventuellt – men inte alldeles säkert488 – hade varit en enklare väg till samma utgång.489 Carsten Smith har framhållit att grundlagen tolkades utifrånEKMR, vilket innebar att EKMR tillerkändes plats på grundlagsnivå.490 Om nu lagen hade varit oförenlig medEKMR, kan man undra hur Høyesterett hade agerat. Möjligen hade det i ett sådant fall legat närmre till hands att EKMRoch grundlagens anda och principer hade tolkats samman och lagen befunnits grundlagsstridig än att den hade åsidosatts såsomEKMRstridig men grundlagsenlig. Härom vet vi intet, men Almering har tagit fallet som exempel på att ett så kallat korrektivresonemang hade kommit ifråga om norsk rätt hade åsidosatts i förhållande till EKMR.491 Mot bakgrund av utgången i Rt. 1961 s. 1350 kanRt. 1966 s. 476 knappast anses överraskande. Andenæs sammanfattade målen med att domstolarna hade hållit möjligheten öppen att åsidosätta lagar såsom stridande mot grundlagens anda och principer, men att det var ”lite trolig”492 att de skulle 485 Rt. 1966 s. 476 på s. 482-486. Samma typ av bedömning gjordes i Rt. 1974 s. 935. 486 Rt. 1966 s. 476 på s. 486-488. 487 Trond Dolva, ”Internasjonale menneskerettighetskonvensjoner og intern norsk rett” i TfR 1990 s. 121-133 på s. 129. 488 Carsten Smith och Lucy Smith, Norsk rett og folkeretten, 2 uppl., Oslo 1982, s. 169-170 och 221-222. 489 Smith och Smith 1982 s. 169. 490 Smith och Smith 1982 s. 222. 491 Almering 1973 s. 785. 492 Andenæs 1976 s. 298. Motsvarande slutsats Opsahl 1968 s. 50.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=