kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 589 Det var inte heller fråga om retroaktiv lagstiftning. Två domare höll väsentligen med Hiorthøy, och tandläkaren förlorade målet. Två domare ansåg att lagen var oklar beträffande den exakta avgränsningen av den grupp personer den omfattade. Eftersom det var fråga om att det ”ved lov er gjort et meget vesentlig inngrep i den ellers frie adgang til å velge arbeid”482 måste det krävas att lagen var helt klar och tydlig. Lagen lämnade så stort tvivel att den borde tolkas inskränkande, och tandläkaren kunde enligt dessa två domare inte omfattas av arbetsskyldigheten. I ett liknande fall några år senare –Rt. 1966 s. 476 – förde det norska tandläkarförbundet en fastställelsetalan mot staten om att tjänstepliktslagen, vars giltighetstid hade förlängts vid två tillfällen, inte skulle vara bindande för dess medlemmar. Förbundet åberopade också att lagen stred mot grundlagens anda och principer, närmare bestämt principerna om frihet och likhet inför lagen, expropriationsbestämmelsen i 105 § grundlagen och art. 5 EKMRom skydd mot tvångsarbete eller påtvingat arbete. Uppenbarligen uppfattades inte frågan som slutligt avgjord genom 1961 års dom.483 Förstevoterande, domaren Heiberg, inledde med att konstatera att majoriteten i Rt. 1961 s. 1350 hade prövat de aktuella frågorna och funnit lagen tillämpbar. Tandläkaren i det målet hade klagat till den europeiska kommissionen för mänskliga rättigheter, vars majoritet hade avvisat klagomålet som uppenbart ogrundat. Heiberg fann det ”naturlig først å behandle forholdet till menneskerettskonvensjonen, fordi dette spørsmål etter [Heibergs] mening også er egnet til å kaste lys over forholdet til Grunnloven”.484 Han menade i anslutning till kommissionens majoritet att det inte var fråga om 481 Rt. 1961 s. 1350 på s. 1351. Jfr härtill Edvard Hambro, ”Noen betraktninger om forholdet mellom grunnlov og folkerett” i LoR1964 s. 224-230. Jfr ocksåRt. 1980 s. 598, där ett åberopande av bl.a. EKMRinte var i närheten av att få betydelse. 482 Rt. 1961 s. 1350 på s. 1353. 483 Det var dessutom möjligt för förbundet att få frågan prövad. Jfr härtill Rt. 1958 s. 1290, där två fackföreningar fick prövat frågan om en provisorisk anordning med strejkförbud skulle anses strida mot lag och därmed inte gälla enligt 17 § grundlagen, trots att anordningen hade upphört att gälla och frågan kunde anses avse en abstrakt rättsfråga. Förstevoterande, domaren Bendiksby, anförde att frågan handlade om rättsförhållandet mellan parterna vid en tidigare tidpunkt och att käranden hade ett berättigat intresse av att få det klarlagt. För avgörandet i sak, seRt. 1959 s. 306. Majoriteten fann strejkförbudet lag- och grundlagsenligt. 484 Rt. 1966 s. 476 på s. 482. ”Da jeg etter dette ikke kan finne at det er noen motstrid mellom konvensjonen og vedkommende norske lov, behøver jeg ikke å gå inn på spørsmålet om hvilken av disse som i tilfelle av konflikt må gis fortrinnet.”481
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=