kapitel 6. statsmakternas terrorbalans 567 ’skyldigheter’ var på sin höjd praktiska hjälpmedel för att beskriva innehållet i rättsregler.347 Olivecrona och Alf Ross fortsatte efter andra världskriget samma inriktning i tänkandet, och särskilt Ross tydliggjorde dessa tankar i uppsatsen Tû-tû.348 Motsvarande debatt fördes också vid samma tid i den engelskspråkiga världen.349 Castberg höll inte med om att rättighetsbegreppet var meningslöst eller enbart praktiskt eller bara innefattade prognoser om det faktiska förhållandet att en person kunde anlita statligt tvång gentemot en annan person: Väsentligt var att ’rättighet’ hänförde sig till en rättslig norm, till den gällande rättens regler. Den betecknade något som enligt dessa regler skall ske, inte något som enligt en prognos faktiskt kommer att ske. Det var då inte meningslöst att i det rättsliga tänkandet operera med förpliktande, rättsligt bindande normer och ett rättighetsbegrepp som ett medel att klargöra de rättsliga normernas rättsliga verkningar. Ett påstående om en rättighet inför domstol har ett normativt innehåll och är inte en sannolikhetskalkyl. När Castberg talade om att normerna var ’rättsligt bindande’, inte bara enligt iakttagbara fakta åtlydda eller enligt en prognos tillämpade av domstol, och att rätten hade en ’giltighet’ utöver dessa iakttagbara fakta, distanserade han sig från Uppsalaskolan.351 Vad Castberg inte uttryckligen nämnde men ändå berörde är hur parterna kan ha rättigheter i fall då rättsläget är oklart och 347 En översikt av diskussionen finns i Torstein Eckhoff, ”Litt om det juridiske rettighetsspråk” i Fskr. till Alf Ross, København 1969, s. 63-78. Se också Björne 2007 s. 315-336. 348 Ross 1950 och 1953 ssk. s. 210. 349 Se härtill H. L. A. Hart, ”Positivism and the Separation of Law and Morals” i Harvard Law Review, vol. 71, 1958, s. 593-629 och Lon L. Fuller, ”Positivism and Fidelity to Law: A Reply to Professor Hart” i Harvard Law Review, vol. 71, 1958, s. 630-672. 350 Frede Castberg, ”Menneskerettighetene, grunnloven og domstolene” i TfR1965 (cit. 1965:1) s. 386. 351 Se härtill Frede Castberg, Forelesninger over rettsfilosofi, Oslo 1965 (cit. 1965:2), s. 35-39, 5458, samt Preben Lyngsø, anmälan därav, i UfRB 1966 s. 67-72 ssk. s. 68. ”Etter min mening er selve dette grunnsyn på rett og rettstenkning feilaktig. Rettslige utsagn – hva enten de står i en lov, i en dom eller i et rettsvitenskapelig arbeide – er utsagn om hva som skal eller ikke skal, kan eller ikke kan foretas i et bestemt rettssamfund. Hverken dommere eller rettsvitenskapsmenn er først og fremst beskjeftiget med prognoser om hva dommere eller andre statsorganer faktisk vil komme til å gjøre, – selv om også slike prognoser selvsagt er av særdeles stor interesse. Det typiske juridiske resonnement går etter min mening ut på å finne frem til, eventuelt forslagsvis oppstille, normer og trekke slutninger fra mer eller mindre presist utformede normative utsagn.”350
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=